fredag, november 23

Unni and the Fatness

Igår så var det tydligen den internationella fetmadagen?

Så det var ett långt reportage på tv om folk med överviktsproblem, här i Spanien så är det många som är överviktiga, vilket många fortfarande ser som ett tecken på god hälsa…

Normal fetma har jag inte det minsta emot, men de visade folk som vägde 130-150 ända upp till 200 kg och de satt och beklagade sig över hur sjuka och framförallt hur synd det var om dem. Det var liksom där jag tappade medlidandet.

Som sagt, normal fetma är helt ok för mig, alla kan inte vara anorektiker tack och lov.

När fetman beror på sjukdom så är det fruktansvärt, men finns inte den orsaken så blir det rätt osmakligt tycker jag.



Vad jag inte kan förstå är hur man kan förstöra sin kropp på det sättet?


Visst mat är en ypperlig tröstare, men när det går så långt så att man inte kan leva ett normalt liv, dvs gå på toa, andas, gå kortare sträckor, inte hittar kläder i ngn storlek över huvudtaget, man kan inte sitta eller ligga normalt. Och man långsamt håller på att äta sig själv till döds.

Då undrar jag hur det står till i huvudet på de där människorna!
Jag förstår att de tycker maten är deras enda vän, men när vännen långsamt håller på att mörda en…?

Jag vet hur det är att vara beroende av saker, i mitt fall så är det kaffe, choklad, cigaretter, kläder, skor etc…visst de kan inte jämföras med maten men ändock om ngt av de här sakerna skulle börja förstöra mitt liv mer allvarligt så skulle jag lägga av utan tvekan…

Det är bla därför som jag aldrig knarkat, jag är alldeles för rädd om min intelligens och att sätta den på spel bara för en kick är ngt som jag aldrig skulle göra.

Visst förstår jag att det är en hård väg att vänja sig av med sitt beroende men om det andra alternativet är att dö eller få ett liv som jabba the hut då är det inte mkt att orda om tycker jag.

Och nej, jag är inte hård, men jag har alltid haft lätt för att se vad saker beror på och också dra slutledningar av det…blir man sjuk av ngt då avstår man är min enkla filosofi….att fortsätta och dessutom begära att folk skall ha förståelse och tycka synd om en har aldrig tilltalat mig.

Diario de Patricia är ett program som jag tittar på ibland när det inte finns ngt annat att titta på, och jag känner för att skratta åt folk.

Det är ett program som riktar sig till den sk white trash delen av befolkningen och det enda programmet är ute efter är att rota runt i folks privatliv och hänga ut alla smaskiga detaljer.

Och de som brukar delta är rätt korkade…

Det otäcka är att folk som blir inbjudna inte är medvetna om vad som skall avhandlas utan de kan få de mest konstiga skäl, och sedan när de väl sitter där så får de höra ngt helt annat.

Och tonen i programmet gör att de inte har stor chans att säga nej till vad det än gäller.

Unni Drougge verkar vara ganska cutre, dvs white trash, att hänga ut folk som hon gör är ett stort tecken på billighet anser jag. Hon och Carina Rydberg är rätt lika ;-)

Dessutom så är hon en urusel författare…det tar år att ta sig igenom hennes jäkla böcker! jag har försökt …

För övrigt så har jag drabbats av ”måla om allt jag ser feber”, i går så sprang jag omkring med penseln i högsta hugg för att hitta saker jag kunde måla om…

Nästa fredag så gifter vi oss och det ramlar in en del folk, så jag har bestämt mig för att mitt hem skall se ut som ngt ur en inredningstidning…..

Tack gode gud för att man är bög så man är begåvad med det där som kallas god smak ;-))

2 kommentarer:

Rexxie sa...

Kvaliteten på en bok mäts väl knappast på hur lång eller kort tid det tar att läsa den?!

Räknar du in August Strindberg bland "white trasharna" också? Han var ju en av de första med att hänga ut folk i Hemsöborna.

När det gäller kraftigt överviktiga håller jag faktiskt med. Jag kan dock förstå att man ger upp; när man kommit över en viss gräns tror jag helt enkelt inte att man bryr sig längre.

Maleandro sa...

Rexxie: En bra bok för mig är en bok som man inte vill lägga ifrån sig, en dålig är en som man vill lägga ifrån sig hela tiden och dit hör Unnis.

August är klart överskattad, en av de där som man SKA gilla ifall man vill vara lite allmänbildad ;-)