Dr Who and Torchwood

Herregud så deprimerad jag blev igår när jag såg sista delen av Torchwood, children of earth en miniserie på fem avsnitt.

Inte för att de små alienisarna ville ta jordens barn utan för att varenda jävla huvudfigur i serien dör. Så uppenbarligen verkar det som om det inte kommer att bli ngn fortsättning på serien.

Personligen så tycker jag nog att TW har varit bättre än Dr Who, ok den första doktorn var helt ok men den andre…



TW har haft de där sakerna som man har fastnat för tex förhållandet mellan Jack och Ianto medan The Dr bara har seglat in och varit bäst, iofs kul men lite trist i längden.
Jack var väl aldrig en av mina favvisar i TW till skillnad från Ianto.



Jag hittade en sida där man kan protestera mot avlivandet av Ianto, och bla så kan man tex skicka kaffe till BBC som en protest, det är en hint då Ianto var en finsmakare när det gällde kaffe.



När det gäller skillnaden mellan amerikanska och brittiska serier så är den himmelsvid, britterna har den där underbara förmågan att kunna få en karaktär att framstå som verklig med både fel och brister medan amerikanerna bara skjuter alla som inte tycker som dem.

Visst amerikanska effekter i all ära men sätt brittisk självironi och humor mot det och Hollywood har inte en chans.

USA är yta medan UK är innehåll kan man väl enkelt uttrycka det.

Från den ena serien till den andra, jag är även
galen i Midsomer Murders och såg idag att det uppenbarligen går att resa i seriens fotspår…

Jag vet att livet på den brittiska landsbygden inte har stora likheter med serien men om det gick så skulle jag gladeligen vilja leva i en sådan där liten pittoresk engelsk by där alla känner alla, hur det går ihop med min cityboy karaktär har jag inte en aning om, förmodligen så skulle jag bli alkis i det stora huset medan min man jobbade i galalabbet. Men why not? Ngt får man väl offra ;-))

Jag kan riktigt se mig själv…

Klädd a la Gatsby med drinken i ena handen promenerande genom det ena gardenpartyt efter det andra och nedlåtande höjer ögonbrynet när jag säger ngt till den 87 åriga husan som dammar familjens gamla buckliga vapensköld hemma i det stora huset ovanför den öppna spisen...