Människan som Gud

Jag läste det här och började fundera, visst i det här fallet är det självklart att man skall hjälpa killen som är sjuk.

Men det jag började fundera över är hur det nya barnet kommer att känna sig? Kommer han eller hon att känna sig lika älskad och accepterad som det andra barnet eller kommer han/hon att känna sig lite grand som en reservdelsapparat? Eller den som räddade livet på Felix och därmed får ett större värde än han

Och om man börjar använda det här sättet att hjälpa sjuka människor, var går gränsen för det tillåtna? Är det ok att kanske göra ett barn bara för att man behöver ett hjärta, en lunga, en hjärna?

Nu kanske ni tycker jag är grym, men jag anser att vissa saker skall vi inte göra, ibland så skrämmer tekniken mig så fruktansvärt, snart kan vi göra nästan vad som helst och det enda som stoppar oss är vår egen moral, och tyvärr så kan moral både köpas och grumlas.

På ngt sätt så tycks vi människor ha fått storhetsvansinne gentemot oss själva, ett liv betyder allt mindre för varje upptäckt som görs i mänsklighetens namn, trots att allt görs för att rädda de som är mindre friska.

Och innan ni talar om för mig att jag inte vet vad jag tycker så kan jag berätta att jag har en mkt ovanlig genetisk sjukdom som förmodligen kommer att göra mitt liv i framtiden till ett litet helvete, och trots detta så vet jag inte om jag skulle vilja få den här typen av hjälp om det var möjligt.

För min sjukdom har faktiskt i mångt och mycket gjort mig till den jag är liksom så många andra saker i mitt liv, den är en del av mig och utan den vore jag ngn annan, och det skulle jag nog inte vilja, jag är alldeles för kär i mig själv för det ;-))

Visst, operationer, hjälpmedel och allt annat som underlättar, men när det börjar handla om såna här saker då vet jag som sagt inte om jag vill vara med längre.

För mig så är varje liv lika värdefullt oavsett längd och fysiska möjligheter, jag är fullt övertygad om att en multihandikappad människa kan vara fan så mkt mer lycklig och faktiskt ha mer att komma med än en som är fullt frisk, det handlar om insidan och vad man gör av den.

Och dessutom så är inte livet rätvist och kommer förmodligen aldrig att bli det oavsett hur mkt vi människor än försöker glömma det och hjälpa naturen att bli ”bättre”