Det var lite kul att se hans min när han upptäckte att det bara var ett reklamsamtal. Jag frågade varför han inte kunde vänta med att svara, vitsen med en telefon är väl bla att man skall kunna svara när man känner för det?
Men det där fick mig att börja fundera på hur otroligt hooked up vi är med all teknik, och hur hjärntvättade vi är med att vi inte skulle kunna klara oss utan den. Visst teknik är bra så länge den inte tar över ens liv, men jag tycker mer och mer att vi blir som små ”borger” från Star Trek.
Det är telefoner, datorer, bilar, dvd-spelare, mp3, tv-apparater,inteligenta ugnar etc.
Vi blir mer och mer intalade att vi måste vara tillgängliga dygnet runt, att vi inte klarar av att bedöma när steken är klar, konstant ha en konsert mellan öronen för att överleva , Vi dör ifall vi missar den senaste tv-showen från USA.
Vi klarar inte ens av att läsa en bok längre ifall den inte går att få i form av en ljudfil i vår mp3…vad hände med att sitta i soffan, dricka kaffe och bara njuta av stillheten och vår egen fantasi. Ibland så är det nästan som om Fahrenheit 451 har blivit verklighet, fast istället för att de tar böckerna ifrån oss så lämnar vi dem frivilligt.
Och givetvis så måste alla böcker bli film, jag vet inte om ni är som jag men jag föredrar att min fantasi framställer de små prinsarna och prinsessorna som söta och rara än att de omvandlas till sexsymboler från Hollywood med pecs och boobs.
Likaså det här med bloggandet, de flesta av oss har egentligen inte så mkt nytt att komma med, det vi funderar och känner har redan blivit avhandlat i tusentals andra bloggar, men vår hunger efter att bli sedda gör att vi fortsätter publicera det ena bidraget efter det andra.
Ibland undrar jag ifall det är för att vi vill göra vår röst hörd eller för att vi söker bekräftelse och gärna berömmelse också som extra mos på bullen i fråga.
Vi intalas att vi är unika, men det vi gör och säger är inte speciellt unikt, tvärtom vi blir alltmer likformade för var dag, och också mindre självständiga då vi blir mer och mer ängsliga för att inte platsa in och få våra femton minuter.
Ärligt talat så tror jag inte den där framtiden är så långt borta då vi är konstant uppkopplade och sitter i ngn slags behållare där alla våra fysiska behov tillgodoses medan vår hjärna är totalt neddrogad av div filmer och upplevelser via en kabel rakt in i hjärnan.
Vår medkänsla blir allt mindre ju mer vi matas med katastrofer och närbilder på döende, visst vi bryr oss i form av att tända ett ljus eller ta på oss en röd tröja och sätta kryss i ngn liten frågespalt på ngn av tidningarna på nätet….men så mkt längre sträcker sig inte vår vilja att hjälpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar