onsdag, januari 9

Ett Djävulens Redskap

Sandra har gett mig i uppdrag att skriva om hur man klarade sig utan mobiltelefonen förr.

Eftersom jag inte har en aning om hur ni förhåller er till era mobiler så kan jag egentligen bara berätta om mitt till min.

Den är ett djävulens påfund skulle jag vilja påstå!

Jag tillhör de där som skaffade mig mobil ganska sent, mest för att jag dukade under av alla kommentarer som gick ut på att jag var mkt knepig som inte hade ngn.

Jag kan gå med på att en mobil kan vara nyttig ifall man hamnar på en bergstopp och inte kan ta sig ned, eller råkar ut för ett skeppsbrott och behöver en livbåt.

Men för övrigt?

Nej, det enda den gör är att störa mig.

Jag är en av de där som ibland inte svarar i telefon då jag inte riktigt förstår varför en telefon skall bestämma när jag är pratsugen.

Så det händer ofta att jag skiter i att svara både i den vanliga telefonen och mobilen.

För att vara ärlig så förstår jag inte folks behov av att kunna bli nådda överallt?

Vare sig man är på konsert, bio, restaurant eller begravning så nog sjutton är det någon som antingen pratar i sin lilla mobil eller skickar sms.

Det som stör mig mest är dock faktumet att mobilen är ett skapat behov av telefonbolagen, innan den fanns så gick det alldeles utmärkt att leva i 30 min utan att sms:a vad gör du till maken som man ser dagligen, eller fråga vad man skall ha till middag.

Men jag skall erkänna att även jag nuförtiden slänger iväg ett sms om jag ser ett par chirimoyas, eller gillipollas som jag har döpt om dem till. ;-)

För mig så är mobilen mest en accessoar som skall matcha min mp3 och dator, dvs alla tre är svarta och tunna, men för övrigt så tar den mest upp plats i min väska.

Ibland när jag är ute så ser jag folk som desperat jagar platser med bra täckning och ställer sig i de mest konstiga positioner för att få det.

Och framförallt skriker sig blåa för att höras.

Det där är också en sak jag märkt att folk pratar om de mest intima saker utan att tänka på att alla hör vad som sägs, ärligt talat så vill jag faktiskt inte höra om hur Kalle satte på Lena i fredags eller om ngn släktings alkoholbesvär, hur mkt bajs det var i blöjan på Torsten i morse…

Men det är precis som om folk på ngt sätt tror att de blir osynliga så fort de börjar prata och därför diskuterar de mest avslöjande saker.

Och alla dessa konstiga ringsignaler i form av kvackanden, råmande, den senaste låten från ngn lista som pressas ur en kass högtalare.

Jag är så gammalmodig så jag vill att en telefon skall låta som en telefon, så att jag vet när det ringer och inte av misstag tror att det är en ko på rymmen ;-)

Jag vet inte om det är inbillning men jag tycker att de senaste tio åren så har utvecklingen gått allt snabbare mot att vi på ngt sätt skall vara i ständig kontakt med varandra, både på gott och ont, jag är övertygad om att snart så kommer det ett sånt där armband som de har i alla sci-fi filmer där de kan prata, läsa av föroreningar, kolla sin vikt, och framför allt konstant vara nåbara.

Så ursäkten att man inte hörde signalen, eller att batteriet var urladdat blir totalt menlöst som ursäkt!

Jag inser ju mer jag skriver att jag låter som en dinosaurie… Och slutar därför innan jag gjort bort mig totalt ;-)

Näste man till rakning i Bloggstafetten är Charlotte Wiberg med bloggen kamferdroppar

Och ämnet som jag lämnar över är:

Därför är en livslögn bättre än sanningen!

17 kommentarer:

Anonym sa...

Knappt jag kommer ihåg tiden då man sa hejdå till maken på morgonen för att sedan inte ha någon kontakt förrän klockan fem...

Anonym sa...

Hej, bra skrivet om mobilens att vara eller inte vara. Den skapar ett behov vi igentligen inte har.
Folk skrattar åt mig om min mobil ringer i offentlig miljö för jag blir lite skämmig och gömmer mig. Är det inte något viktigt samtalet gäller så lägger jag på!

Men jag kan tycka att mobilen är bra i de sammanhang där man tex kan råka ut för något och behöver ringa efter hjälp, tex hamna i sjönöd.. fast då finns det ju speciella komradio som man har i båten och kommunicera med... hmmm

Om jag är ute i skogen och ramlar och bryter benet, hur stor är chansen att det är mottagning mitt ute i ingenstans???

Nåja det var intressanta reflektioner i bloggstafetten, jag var nr 5 och skrev om smörtaxen.

deeped sa...

"Jag kan gå med på att en mobil kan vara nyttig ifall man hamnar på en bergstopp och inte kan ta sig ned, eller råkar ut för ett skeppsbrott och behöver en livbåt."

Jo. Det är ju ett känt faktum att telekombolagen har den allra bästa täckningen i oländig bergsterräng eller mitt ute på havet *asg*

Anonym sa...

Roligt skrivet och kan instämma i mycket - men var inte ämnet "hur man klarade sig utan mobiltelefonen förr", inte hur man klarar sig utan mobiltelefonen idag? :)

Anonym sa...

hahaha, Kristina har en poäng

Charlotte W sa...

Oj, himla bra ämne du gav mig men svårt...ska fundera lite och ge mig på det imorgon...

MB sa...

Lisa: Tack :-) Kan ibland göra precis som du faktiskt ;-)

Deeped: Men det är ju bara för att de vill att man skall skaffa sig en ännu bättre mobil ;-)

Kristina: You got a point ;-) Men jag skrev för att visa att behovet av mobilen egentligen inte är så nödvändigt som vi tror alla gånger. De gamla metoderna med brev och vanlig telefon funkar lika bra än, och är enligt min åsikt trevligare.

Sandra: Men är det inte trist att alltid ha honom på tråden? Lite av charmen med en make är ju att längta efter honom ;-)

Charlotte: Tyckte ämnet var intressant och tänkte att du säkert har några intressanta ideer och tankar runt det :-)

Anonym sa...

Alltid och alltid...det är bra när man tappat bort varandra i Idres liftsystem eller om man glömt köpa morötter eller när bilen börjar ryka.
:)

Din vän sa...

Helt underbart. Jag har också börjat lära mig att stänga av mobiltelefonen.
RS
kulturbloggen.com

Anonym sa...

Jag hör också till dem som bara svarar när det passar mig. Det kan stressa andra. Fast då är mobilen bättre än den fasta för på mobilen kan man trycka på silence-knappen. Och jag klarar mig inte utan den. Jag har den alltid med mig även om jag nu inte svarar i den eller ringer med den. Jag har den med. Bara för att. I fall om att.

Vilket liv! sa...

Oh, vad jag vacklar - både gillar och inte gillar mobilen. Skulle gärna skrota jobbmobilen - vill inte vara anträffbar jämt.

Privat tycker jag nog att den är till nytta då den också funkar som min kalender. Håller definitivt med om att ringsignalen ska låta som en telefon och inte som rena schlagern...

Anonym sa...

Ha jag har en make som har samma inställning. Jag "tvingade" honom att skaffa en när vi var särbos. Numera är vi gifta och lever tillsammans och hans telefon är oftast avstängd. Det har smittat av sig lite på mig så nu vill jag bara ha en sött lite glammig telefon för att RINGA med. Inga kameror,för det blir bättre bilder med en kamera. Radio i mobilen??? Vem i herrans namn, jag utom då sportfånar :)) använder den?
Nej nu får jag sluta innan jag hamnar snett!
Tack för ett roligt och sant inlägg! Jag är nummer 27 i listan

Anonym sa...

Mobil på sjön! När jag och polaren var ute och seglade fick han prova..han har koll på nollor och ettor i övrigt helt snurr. Så gjorde ju båte såklart då... upptäckte jag att Nokia fungerade inte i vattnet trots reklamen om conecting people. Jag har inte provat med min Eriksson än..kanske i sommar.

Anonym sa...

Haha! klockrent! Jag öppnade min mobil och hittade en liten sladd som ledde till högtalaren som ledde till ringcentralen som ledde...ja vad jag vill ha sagt är att jag disablade hela telefonbiten och numer är rätt så nöjd när folk säger

- jag ringde dig!
- jasså du jag fick inget samtal

funkar smutt som fan!

;)

MB sa...

Kulturbloggen: Men visst är det svårt i början? Man känner sig nästan lite skyldig de första gångerna ;-)

Liselott: Jag brukar säga att batteriet är urladdat i den fasta med ;-)

Vilket Liv: Jag har inte en sån avancerad sak med kalender i ;-)

Syster Yster: Har aldrig förstått det där med radio och kameror i tfn, iofs så har jag kamera i den mobilen jag har nu, men jag använder den aldrig.

Björn: Låter som en sak jag skulle kunna göra ;-)

Stefan: Tack för tipset ;-))

Anonym sa...

Hej, roligt att läsa, men du kom ifrån ämnet lite, fast sen får du ju komma in o döma mig när det blir dags för mig *tror jag har plats 22 i stafetten eller så*
Jag hade klarat detta ämne galant då jag pratade med mina vänner om det för inte så länge sedan. Att man bestämde i förväg att träffas på en plats o rörde sig inte ur fläcken på typ 2 timmar, för personens tåg/buss/tunnelbana hade ju kunnat bli försenat *asg*
Sen ringde man dem från en grön eller orange mynttelefon och upptäckte att de fortfarande var hemma pga akut magsjuka men att de inte hade kunnat nå dig för att säga det *asg*
Sen hade jag o mina kompisar fått sökare o då blev det lättare att träffa varandra 011230 kunde betyde Plattan kl 12.30. Platser fick nummer och sen kom tiden man skulle träffas. Fick man ens telenr med 911 i ( ja 90 000 skulle bli för långt att skriva in då)ja då skulle man ringa genast. Sen fanns det en hel sjö med andra koder.
Ska nog fortsätta detta inlägg på min blogg känner jag!

Anonym sa...

Var bara tvungen att skapa ett konto så jag fick kommentera om mobiltelefonen...

Så som du beskrev i din blogg har jag ordat i några år.. många tycks tro att det är ett måste att svara bara för att det ringer och lättsamt avbryter konversationen man har just då IRL.. jag vill inte ha en mobil heller för den har tydligen makten över mig.. jag slavar under den inte tvärtom.. om om jag slutar svara så får jag det jobbigt dan efter av upprörda känslor hos folk.. allt alltid vara kontaktbar tar bort min frihetskänsla.. när jag stänger av den mår jag riktigt bra.. ungefär som när du stänger av teven .. du pustar ut å ler