Amoso.se

När jag läser om sånt här så blir jag mest sorgsen, inte för att jag känner mig mindre värd eller förolämpad.

Jag tycker snarare synd om folk som lägger så mkt energi på att fundera över vad jag gör i sängen med min karl.

Ngt som jag alltid funderar över vid sådana här tillfällen är varför de tycks bry sig mer om min förgängliga kropp och inte min själ? Är det inte den som är viktigast?

Om man nu skulle köpa deras resonemang om att bögeri är fel, hur kommer det sig förresten att det alltid är mäns och aldrig kvinnors sexualitet som dissas i de här sammanhangen?

Men som sagt om man köper deras resonemang… även ifall jag skulle leva i totalt celibat och låter bli att ägna mig åt knullande, rimmande, SM och gud vet vad de tror att en normal bög gör i sänghalmen så är jag ändå bög… Och förresten så tror jag, rättare sagt jag vet att heterosexuella har ett precis lika avancerat förhållande till sex som homosexuella i så fall.

Av ngn anledning så är det alltid sexet de snöar in på, aldrig det faktumet att jag ÄLSKAR en man, Är inte känslan lika syndig som akten?

För om jag som sagt låter bli att ägna mig åt alla dessa konstiga saker i sängen så dras ju mina känslor åt män och inte kvinnor…

Ibland blir jag lite fundersam och undrar ifall det handlar om ngt så enkelt som projicering ifrån deras sida, dvs de är själva homosexuella men vågar inte leva ut det och ägnar sig därför åt att fördöma det leverne som de önskar de själva hade.

Ngt som jag däremot finner obehagligt är att de använder sig av barn, att försöka föra en gerillaverksamhet med hjälp av barn är lika föraktlig vare sig det sker i tredje världen eller av en religiös förening!

Tänk om jag skulle börja skicka ut små lappar med hänvisning till en sida där jag förgyller homosexuellt leverne i avsikt att väcka barns intresse så att de blir homo som vuxna.

Jag skulle få springa gatlopp och bli bränd på bål, men för kristna är det ett helt ok beteende enligt dem själva. Hade jag gjort en sådan sak hade mitt självförakt inte känt några gränser.

Överhuvudtaget så tycker jag många kristna ägnar sig åt att hitta fel hos andra istället för att försöka vara så goda människor som möjligt. För mig så verkar det lite inkonsekvent att säga sig älska sin omgivning men samtidigt brännmärka dem.

Jag tror inte Gud är så småsint så att han bryr sig om vad folk gör i sänghalmen, ifall de glömmer att fälla ner toaringen, råkar säga fy sjutton gubbar en söndag, jag tror han är mer intresserad av vad som föregår i våra hjärtan och hur vi bemöter våra medmänniskor…