Och givetvis så drar alla föräldrar ut till protest…
Men ärligt talat, visst borde man logiskt sett vara lyckligare utan barn?
De flesta som opponerar sig säger att om man inte vill skaffa barn så är det för att man är enormt egoistiskt eller inte har en tillräckligt väl utvecklad ansvarskänsla.
Jag skulle vilja påstå att båda argumenten är lika idiotiska som att påstå att barn är det finaste som finns.
Speciellt argumentet om själviskhet tycker jag är lite småroligt då de flesta verkar skaffa barn för att de själva vill, inte för att de anser att en ny människa skall ha chans till ett liv. De vill ha ngt att fylla sina liv med säger de? Att skaffa barn bara för att få känna sig nödvändig är väl lite ego om ngt?
När det gäller ansvarskänslan så vet jag inte om den skulle vara så mkt mer utvecklad hos föräldrar än hos oss som inte är det?
Om så vore fallet så skulle det väl def finnas mer väluppfostrade ungar som inte tror att världen är till för dem och alla andra skall betala, iofs så är ju den där inställningen ngt som de fått med sig av sina curlande föräldrar som inte lyckats lära sina barn att det finns fler människor i världen.
När det gäller själva undersökningen så kan man väl ta den med en nypa salt men ändå så tror jag att det ligger ngt i det han säger. Helt enkelt därför att när man får barn så får man väldigt lite tid över till sig själv och sina egna intressen medan världen fortsätter att snurra på runt en.
En människa som aldrig får lägga lite tid på sig själv, vare sig det gäller att läsa, sova, pilla sig i naveln eller umgås med människor på sina egna vuxna villkor blir utmattade, det här är inte ngt jag tror utan jag har sett det själv bland mina vänner som skaffat barn.
De flesta som skaffar barn verkar någonstans hjärntvätta sig själva till att tro att barnen är deras mening med livet, istället för att se dem som ett komplement.
Väldigt många påstår även att de lever för sina barn vilket jag tycker är en fruktansvärd sak att säga, det innebär att man lägger ett enormt ansvar på ett barn som inte har bett om det. För oavsett ifall en förälder säger det rent ut eller håller tyst om det så känner barn på sig sådana saker. Barn är ju inte direkt dumma.
Sedan en annan sak som jag tycker många föräldrar missar är att de tror att barn är små snälla änglar hela tiden, skitsnack barn precis som vuxna är och kan vara oerhört elaka, rent utav styras av ondska.
Nu tycker ni att jag är gammalmodig men godhet utan ondska är en omöjlighet som jag ser det, det ena behövs för att balansera det andra.
Och finns det godhet i en människa så finns det även ondska.
Man kan ta mobbing som ett exempel, även ifall ett barn inte är fullt medveten om konsekvenserna av sitt handlande så styrs det ändå av tillfredsställelsen att skada och såra andra när det befinner sig i mobbarens roll.
Precis som en vuxen som kan njuta av att platta till en person de ogillar. Barn precis som vuxna styrs av önskningar och hävdelsebegär.
Det som förundrar mig ibland är att folk verkar ha glömt hur de själva var som barn och därför utgår ifrån att alla barn är små söta rara änglar. Jag var def ingen ängel som barn, lika lite som mina kamrater, och därför vet jag att barn idag inte är det heller.
När folk talar om driften om att skaffa barn så tycks de tro att det är för att nya människor skall få se dagens ljus, jag skulle snarare vilja påstå att det är för att man själv inte skall bli glömd.
Det ligger i människans natur att vilja lämna ngt efter sig som omvärlden kan komma ihåg en för, vad är bättre än ett barn som för ens egna gener vidare? Såvida man nu inte byggde Colosseum…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar