Barn, Ett Nödvändigt Ont?

Jag tror faktiskt att det ligger mkt i den här undersökningen ;-)

Och givetvis så drar alla föräldrar ut till protest…

Men ärligt talat, visst borde man logiskt sett vara lyckligare utan barn?

De flesta som opponerar sig säger att om man inte vill skaffa barn så är det för att man är enormt egoistiskt eller inte har en tillräckligt väl utvecklad ansvarskänsla.

Jag skulle vilja påstå att båda argumenten är lika idiotiska som att påstå att barn är det finaste som finns.

Speciellt argumentet om själviskhet tycker jag är lite småroligt då de flesta verkar skaffa barn för att de själva vill, inte för att de anser att en ny människa skall ha chans till ett liv. De vill ha ngt att fylla sina liv med säger de? Att skaffa barn bara för att få känna sig nödvändig är väl lite ego om ngt?

När det gäller ansvarskänslan så vet jag inte om den skulle vara så mkt mer utvecklad hos föräldrar än hos oss som inte är det?

Om så vore fallet så skulle det väl def finnas mer väluppfostrade ungar som inte tror att världen är till för dem och alla andra skall betala, iofs så är ju den där inställningen ngt som de fått med sig av sina curlande föräldrar som inte lyckats lära sina barn att det finns fler människor i världen.

När det gäller själva undersökningen så kan man väl ta den med en nypa salt men ändå så tror jag att det ligger ngt i det han säger. Helt enkelt därför att när man får barn så får man väldigt lite tid över till sig själv och sina egna intressen medan världen fortsätter att snurra på runt en.

En människa som aldrig får lägga lite tid på sig själv, vare sig det gäller att läsa, sova, pilla sig i naveln eller umgås med människor på sina egna vuxna villkor blir utmattade, det här är inte ngt jag tror utan jag har sett det själv bland mina vänner som skaffat barn.

De flesta som skaffar barn verkar någonstans hjärntvätta sig själva till att tro att barnen är deras mening med livet, istället för att se dem som ett komplement.

Väldigt många påstår även att de lever för sina barn vilket jag tycker är en fruktansvärd sak att säga, det innebär att man lägger ett enormt ansvar på ett barn som inte har bett om det. För oavsett ifall en förälder säger det rent ut eller håller tyst om det så känner barn på sig sådana saker. Barn är ju inte direkt dumma.

Sedan en annan sak som jag tycker många föräldrar missar är att de tror att barn är små snälla änglar hela tiden, skitsnack barn precis som vuxna är och kan vara oerhört elaka, rent utav styras av ondska.

Nu tycker ni att jag är gammalmodig men godhet utan ondska är en omöjlighet som jag ser det, det ena behövs för att balansera det andra.

Och finns det godhet i en människa så finns det även ondska.

Man kan ta mobbing som ett exempel, även ifall ett barn inte är fullt medveten om konsekvenserna av sitt handlande så styrs det ändå av tillfredsställelsen att skada och såra andra när det befinner sig i mobbarens roll.

Precis som en vuxen som kan njuta av att platta till en person de ogillar. Barn precis som vuxna styrs av önskningar och hävdelsebegär.

Det som förundrar mig ibland är att folk verkar ha glömt hur de själva var som barn och därför utgår ifrån att alla barn är små söta rara änglar. Jag var def ingen ängel som barn, lika lite som mina kamrater, och därför vet jag att barn idag inte är det heller.

När folk talar om driften om att skaffa barn så tycks de tro att det är för att nya människor skall få se dagens ljus, jag skulle snarare vilja påstå att det är för att man själv inte skall bli glömd.

Det ligger i människans natur att vilja lämna ngt efter sig som omvärlden kan komma ihåg en för, vad är bättre än ett barn som för ens egna gener vidare? Såvida man nu inte byggde Colosseum…

Fördomar och Lycka

Läste om Andreas Lundstedt idag och hans tillkännagivande av sin smitta.

Nyfiken som jag är så susade jag runt på olika bloggar för att se vad som skrevs om det, de flesta verkar tycka att det är väldigt starkt gjort men reserverar sig ändå för att han borde vetat bättre som bög.

Det de flesta reagerar på är hans uttalande om att man kan leva länge och relativt opåverkad av sjukdomen.

Hos en del bloggare så finns det kommentarer som går ut på att de aldrig skulle vilja vara tillsammans med ngn som är hiv-smittad, och andra på att det kan man inte tro med tanke på hur fräsch han ser ut

Det jag reagerar på är att varför skulle han veta bättre bara för att han är bög? De flesta som blir smittade är trots allt nuförtiden heterosexuella.

Sedan undrar jag varför de reagerar på att man kan leva ett långt liv och vara relativt frisk så länge man äter sina bromsmediciner.

Ibland så blir jag väldigt trött på folk och deras fördomar gentemot hivsmittade, tyvärr så är det så att de som är värst är faktiskt alla idioter bland bögar.

Av ngn anledning så tycks många tro att om man har hiv så syns det utanpå och framförallt att man förtjänar det.

Jag råkar känna en del som har blivit drabbade av viruset och ingen av dem ser speciellt sjuk ut, tvärtom de är välbyggda blonda små vikingar hela högen och framförallt inte speciellt promiskuösa av sig, men de har haft en jäkla otur!

Det många inte verkar fatta är att man kan gå omkring i flera år utan att veta om att man är smittad och har man ett normalt sexliv så tror man nog inte att man är i farozonen.

Tyvärr så är det mkt få som vågar berätta för sina bekanta inom bögkretsar att de är smittade då de blir behandlade som paria, och jag förstår dem faktiskt.

Jag har hört de mest fruktansvärda saker sägas av fd bögvänner till folk som blivit smittade.

Det som både homos och heteros har gemensamt när de råkar få veta att ngn är smittad är att de plötsligt drar sig för all kroppskontakt, från att ha pussats och kramats blir det kanske ett hej på en meters avstånd… det säger väl det mesta tycker jag.

Jag har ofta fått frågan hur jag kan umgås och vara vän med de som är smittade, och jag kontrar alltid med hur kan man vara vän med ngn som har cancer eller lider av fördomar.

Framför allt så reagerar jag på att folk som säger att de aldrig skulle kunna vara tillsammans med ngn som är smittad, varför inte undrar jag?

Skulle det vara så hemskt annorlunda mot att vara tillsammans med ngn som har eksem, håravfall, astma eller drabbas av cancer.

Blir helt plötsligt hivsmittade inte värda att älskas bara för att de råkar ha haft oturen att drabbas av ett virus?

Eftersom jag aldrig drar mig för att ställa dumma frågor till folk så har jag givetvis frågat om hur man gökar eller snarare skyddar sig när man har sex med ngn som är smittad och svaret är kondom, en enkel liten plastbit räcker alltså för att man skall kunna vara tillsammans, men för en rabiat fördomsfull bög räcker inte det!

Konstigt nog så har en del bögar inga som helst problem med att dra iväg till en porrbio och knulla järnet på de mest riskabla sätt, kanske just för att knullpartnern inte upplyser honom om att han är smittad ;-)

Personligen så skulle jag hellre knulla med ngn som har hiv och använda kondom än att stå och knulla med en totalt okänd sak i mörkret på en porrbio eller sauna.


Men åter till Andreas…

En del har undrat lite över varför han väljer att gå ut just nu med det… Och cyniker som jag är så tror jag att det dels beror på alla rykten som varit i omlopp de senaste åren, och om man skall tro ryktena så talade han aldrig om för Magnus Carlsson att han var smittad utan Magnus upptäckte det av en slump när han fann Andreas mediciner och att det var därför som de gjorde slut.

Så jag tror det mest beror på att det blivit svårare och svårare för Andreas att hålla det hemligt och därför istället valde att gå ut med det.

Sedan som den lilla bitch jag är så undrar jag inte om det dessutom ligger lite beräkning bakom det hela…

Just nu så leder han ett talangprogram och skall släppa en skiva. I ett land som Sverige så skulle det anses vara mkt fult och helt emot den gängse PK-stilen att dissa ngn som gått ut med en sådan sak, tvärtom så skulle jag tro att de flesta kommer att visa hur ”lite” de bryr sig genom att ha med honom överallt och proklamera vilken fin grabb han är och på så sätt gynna hans karriär.

Men nu över till ngt helt annat…

Klimakterie Häxan bad mig vara med i en stafett där jag skulle lista de fem bästa saker som hänt mig under det gångna året.

Jag har funderat hela dagen på det och inte kunnat komma på ngt alls…

Inte för att jag inte har ngt bra som hänt utan tvärtom, jag har mer eller mindre ett konstant bra liv, jag är mkt priviligerad på det sättet.

Så istället tänkte jag skriva om fem saker som verkligen gör mig lycklig


Ett:

Att ligga i sängen med en bok mitt i natten och plötsligt vrida på huvudet och se Florito sova bredvid mig tillsammans med katten och Benji som kurat sig samman bredvid honom, och inse just hur ofantligt lyckligt lottad jag är med min lilla familj.


Två:

Att tidigt på våren få känna den första doften av de blommande apelsinträden och totalt flyta bort i en av de mest underbara dofter som finns.


Tre:

Att vakna på morgonen och upptäcka att Florre innan han gick till jobbet har varit och köpt färsk ciabatta åt mig som han vet att jag älskar.


Fyra:

Att köra snabbt på Gloria (vespan) en sommarkväll och känna vinden mot ansiktet och tycka att hela världen ligger öppen…


Fem:

Att se Florre vänta på mig när jag har landat med planet och se hur han lyser upp och dessutom har tagit med sig hundarna i bilen för att göra mig glad.

Kanske ni tycker det här är dumma saker, men för mig är de helt underbara

Det är en underbar känsla att vara älskad men det är lika underbart att ha ngn att älska