onsdag, juni 11

På Egen Risk

Jag brukar läsa Magdalena Ribbing då och då, dels för att jag tycker det är kul med etikett men även för att se vilka frågor folk ställer.

Idag så såg jag en fråga om
sanningssägare, dvs sådana som jag!

Jag kan förstå Magdalenas resonemang men jag tror inte det är en allenarådande sanning sas ;-)




Jag skulle aldrig komma på tanken att säga vad jag tycker till en människa som inte bett om min åsikt ifall den skulle vara av det negativa slaget.

Men när människor ber mig säga vad jag tycker eller hur jag uppfattar saker så utgår jag ifrån att de faktiskt vill höra vad jag har att säga.

Kanske det är naivt av mig att tro att folk är som jag vid sådana tillfällen, dvs om jag ber om sanningen så är det den jag vill ha, inte ngn söt liten friserad sak.

Tyvärr har jag genom åren stött på många som påstår sig vilja ha den men sedan när de väl fått den så reagerar de antingen med ilska eller också sårad fåfänga och det är många som sagt upp bekantskapen med mig just för att de inte klarat av att höra det jag sagt.

Orsaken till att jag säger sanningen är inte för att vara elak, utan för att jag bryr mig om folk och jag vill inte att de skall upptäcka att de kanske inte var så till sin fördel som de trodde.

Av erfarenhet så vet jag att man känner sig rätt dum vid sådana lägen.

Så frågar folk mig om saker och säger att jag skall säga vad jag tycker så får de sanningen utifrån mitt perspektiv.

Så om man inte vill ha en sak så skall man inte be om den ;-))

En annan sak som jag också håller styvt på är det där med eget ansvar, gör man en sak eller försätter sig i en situation man borde ha kunnat förutse så får man skylla sig själv.

Jag tror att många kanske pga det upplever mig som både hård och fördömande.

Men trippar jag nedför en mörk gata i en skum del av stan i ngt mkt utmanande eller bögigt så vet jag att det finns idioter som stör sig på mig och kanske får för sig att de kan göra saker…

Lägger jag ut foton som kan kopieras så vet jag att de kan dyka upp någon annanstans …

Skriver jag provocerande saker så vet jag att jag kan få mothugg…

Beter jag mig som ett offer så blir jag ett…

4 kommentarer:

Emmie sa...

Skillnaden mellan sanningssägare och sanningssägare är stor. Det finns som folk som använder 'jag är bara ärlig' som ett skäl att spy ur sig vilka elakheter som helst, utan att någon bett om dess åsikt. Att säga 'sanningen' bara för att såra någon och vara elak är en jäkla skillnad mot för vad du beskriver. Jag kände en tjej som ofta bara kunde kläcka ur sig 'gud vad ful du är i den där tröjan dessutom borde du gå ner i vikt' som någon slags hälsning. Det var nog mer synd om henne än om mig.

Maleandro sa...

Emmie: Så skulle jag aldrig säga till ngn, inte ens om de bad mig om min åsikt.

Om den där tjejen som du beskriver var din vän så var hon ingen bra vän, tvärtom faktiskt

Anonym sa...

Hej!

Det var jag som initierade frågan till Magdalena eftersom jag tyckte det var nog med nedsättande kommentarer från s.k. "vänner". Nej, jag är ingen mes, inte känner jag mig särskilt ful eller har dåligt självförtroende i sig. Men i Sverige skall man tydligen trycka ner folk med sin "ärlighet" eller "rakhet". Jag har bott halva mitt liv i USA och där brukar man säga ung. som att "har man inget trevligt att säga, så säg ingenting alls". Och själv undrar jag varför man inte kan unna sig att säga något trevligt till sina medmänniskor ibland. Istället alltså för "vilken ful tröja", "fy, vilken ful färg Du har i köket" eller "vad smal Du är, är Du sjuk?" (ej av omtanke).
Ja, kommentarerna kan bli flera.

Maleandro sa...

Anonym:

Jag håller med dig!
Jag säger vad jag tycker när folk ber om min åsikt, jag skulle aldrig säga ngt annars.

Och även när jag säger vad jag tycker så tar jag hänsyn till hur personen är, dvs jag uttrycker mig ganska diplomatiskt om jag vet att personen är känslig.

Och när det gäller komplimanger så ger jag det ofta till både vänner och folk jag möter eftersom jag tycker om att visa uppskattning.