Var I helvete finns familjerna?
Visst är det fruktansvärt för de gamlingar som råkar ut för sådana här saker men det jag undrar över är var finns deras familjer?
Anhöriga skriker i högan sky över att deras gamla blir utsatta för det ena och det andra men vad gör de själva åt det?
Hade mina föräldrar legat på ett hem så hade jag inte bara accepterat att vården var dålig och sedan kontaktat en tidning för att gnälla. Jag hade rivit upp både himmel och helvete.
Inte heller hade jag ansett att det är personalens jobb att socialisera sig med patienterna, det är MIN uppgift att ta ut lilla mamma på diverse nöjen och turer.
Men det är med gamlingar som det tycks vara med barn idag, de skall tas hand om av ngn annan som sköter både uppfostran och förströelse.
Jag tror att vården idag mkt är ett resultat av dålig ekonomi men också av att de anhöriga inte bryr sig tillräckligt, skulle tillräckligt många anhöriga börja ställa krav så skulle även vården förändras.
Den dagen mina föräldrar blir så pass gamla så att de inte klarar sig själva så inte sjutton tänker jag dumpa dem på ett hem för att sedan fortsätta med mitt liv som innan.
Jag kan förstå ifall alla inte har råd med ett privat hem, men det finns andra lösningar. Kan man inte flytta själv så flyttar man på föräldern, förhoppningsvis så har man syskon så man kan dela på ansvaret ifall föräldern vill bo själv.
För en sak är def säker! Jag har det hellre obekvämt och jobbigt själv än att jag låter min mamma eller pappa ligga i sin egen avföring därför att mitt liv är så viktigt.
Jag vet inte hur det är med er men jag skulle skämmas som en hund av att veta att mina föräldrar inte fick en bra vård. Och ursäkten att man inte visste funkar inte för mig, man tar reda på saker innan, inte efter, man ifrågasätter och ställer krav.
Kan inte personalen ta ut mamma eller pappa, köpa deras konjak, halstabletter och böcker eller vad det nu månde vara så gör man det själv.
Nu har jag oturen att bo utomlands, men den dagen det behövs ett äldreboende för mina föräldrar så skaffar jag klippkort på flyget, stannar längre perioder i Sverige eller tar hjälp av mina syskon, lösningar finns alltid!
Men en sak som jag INTE tänker göra är att sätta mig i ett hörne och blunda för att kunna tro att allt är ok!
tisdag, november 25
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag håller med dig.
Dom lämnar in sina föräldrar och kommer knappt på besök.
Kommer kanske 2 gånger per ÅR.
Det finns ju många olika anledningar till att man inte kan ta hand om sina föräldrar när de blir gamla. Naturligtvis kan man resa hem oftare om man bor långt bort (och har en ekonomi som tillåter det). Att flytta äldre personer från den trakt där de växt upp är sällan bra. Även om inte barnet/barnen finns där finns ofta goda vänner, andra familjemedlemmar, etc kvar - vilket är svårt att få nya på ny ort. Dessutom gäller det ju att ha utrymme hemma om man ska kunna vårda sina anhöriga hemma. Kanske t.o.m. ta ledigt från arbetet för att vårda sin anhörige/-a i hemmet, men den ekonomiska påverkan det leder till är inte alltid så enkelt.
När föräldrarna kommit upp till en viss ålder innebär det ofta att barnen är rätt gamla också - är mamma/pappa 85 så är barnen ofta 60+ själva också, och det är ingenting som säger att barnen själva är friska.
Jag tror inte frågan är så enkel som att allt beror på att barnen inte är närvarande när det kommer till _vården_ (omsorgen) av äldre.
Anonym:
Det är skrämmande!
Myran:
Självklart finns det situationer där man inte kan hjälpa hur gärna man än vill, men jag talar om dem som hellre ser till sin egen bekvämlighet.
Att flytta folk hur som helst är inte ngt jag tycker är rätt, men när det inte finns vänner, eller de kanske är lika skröpliga själva och även själva behöver hjälp så kanske man måste överväga en flytt, men självklart inte mot förälderns vilja.
Det jag försöker säga i inlägget är att oftast så finns det lösningar bara man tänker efter ordentligt, men ofta så är man lite hemmablind och tror att det inte skall funka.
Men precis som du säger så är det absolut inte enkelt på ngt vis. Men för mig så är det viktigt att man åtminstone försöker, jag skulle inte vilja känna efter en förälders bortgång att jag hade kunnat göra mer än vad jag gjorde.
Tungt ämne!
Ibland, som jag, har man inte valmöjligheten.
Eller rättare, välj mellan, mamms, sjuk och "borta", eller yngste son, svårt leukemisjuk?//Atir
Atir:
En mardrömssituation!
Men som jag skrev så menar jag mer folk som mig och alla de där som tycker att de inte har tid därför att deras liv är så busy, typ skjutsa ungarna till hockeyträningen istället för att se till att mams har mat i kylen.
Reser till Thailand istället för att kanske hyra en stuga på landet och ta med gamlingen, förstår du vad jag menar?
Förstår dej exakt! (som du förstår mej!)
Men jag tror inte valet är så enkelt eller självklart!
Jag försökte länge, men min brist på styrka/boende/medicin kunskap/ osv,,, tvingade mej till slut söka proffshjälp.
Aldrig jag valde Thailand eller nått annat, men min styrka eller vilja räckte bara inte till mammas behov.
Trots alla skriverier är gruppboende nått bra!//Atir
Atir: Förlåt att det dröjt så med mitt svar men jag åkte på inflammation I mina leder och har varit tvungen att ligga till sängs.
Du har helt rätt, det är inte enkelt, det var likadant med min morfar, han blev till sist för sjuk för att vi skulle kunna fixa så att han mådde bra och därför valde vi ett hem där de kunde ge honom all den hjälp han behövde i form av medicin och omvårdnad.
Men jag pratar om äldre som inte är allvarligt sjuka så man måste vara doktor för att kunna hjälpa dem utan mer normalt om du förstår.
Jag är övertygad om att gruppboende är bra, det är tyvärr bara de dåliga man får höra talas om, de bra sägs det aldrig ngt om :-(
Och för vad det är värt så känner jag beundran inför dig och din styrka!
Skicka en kommentar