Döden och Jag...

Just nu pågår det en diskusson om döden och huruvida man skall låta sin blogg leva kvar…

Själv skulle jag nog inte tycka om att leva kvar i form av en blogg med poster som speglar vad jag tyckte just då för x antar dagar, veckor, månader eller år beroende på när jag nu kilar vidare?

Jag kan förstå ifall man ser bloggen som ngt slags gravsten där man kan lämna en blomma i form av en kommentar eller bara känna sig gråtmild för ett par sekunder och tänka att den där fjollan var ibland rätt kul att läsa…

Men jag gör det inte… När min tid är ute så är den ute och jag vill inte lämna efter ngt som kanske börjar leva sitt eget liv…

Hade jag varit berömd för ett arbete jag gjort antingen som artist, forskare, hjärnkirurg eller ngt annat där jag kunnat bidra till att ändra eller påverka någons liv så hade jag kanske velat ha ett eftermäle som sa vad jag hade åstadkommit, men som en vanlig sketen bloggare…. njet!

Jag kan inte uttala mig om andras sätt att blogga men för mig så är det som samtal, dvs ngt som är aktuellt för stunden men inte på långa vägar har värde nog för att sparas till eftervärlden att begrunda.

Bloggen för mig är bara en teknisk förlängning av min personlighet och därför bör den dö med mig, inte leva kvar som ett självständigt väsen utan innehåll, dvs mig.

Men jag tror att många människor ser sina bloggar som ngt som skall försäkra dem om en plats bland de odödliga, men skulle ngn verkligen ha intresse av att läsa vad jag skrev för ett år sedan om 10 år och tycka att det spelar roll, möjligtvis kan det kanske spegla min åsikt om omvärlden som jag ser den just nu, men vad mer?

Kanske är mitt sätt att blogga annorlunda? Jag vet inte, men min blogg kan inte på långa vägar beskriva mig som den person jag är, den kanske speglar vissa aspekter men långtifrån hela mig, så utan mig och mina ord som kan fungera som en karta så skulle bloggen bara vara som ett kalejdoskop, bara visa enstaka fragment som inte säger ett dugg om mig och hur jag är.

Lite som att hitta flaskpost med ett meddelande som bara lyder: Halloj där! Det säger ingenting mer än att den som skrev det ville säga hej och ta kontakt med en okänd…

Det sägs att orden är det mäktigaste vapnet men ibland så är de också ett utmärkt skydd mot att folk ser oss som vi är. Och jag tror att mkt få bara skriver ngt rätt ut utan att fundera på formuleringar, hur det skall uppfattas och så vidare och därmed har vi lagt ut en dimridå som hindrar den som läser det vi skriver från att se vårt verkliga jag…