Jante Svenskar...

jag var ju tvungen att titta på svenska hollywoodfruar efter jag läst alla braskande rubriker om Anna Anka.

Det som jag tycker är sorgligt är inte vare sig Anna, Maria eller Agnes-Nicole utan de reaktioner som svenskarna uppvisar.

Få i Sverige tycks förstå vilka jäkla krav det är på en människa som lever det liv som de här tre gör, och hur ensam man är trots alla namn i agendan. Gör du ett misstag så är du ute ur leken.

Det lustiga är att svenskar om några borde förstå hur det är att leva med outtalade krav med tanke på jantelagen och att man till varje pris måste vara politiskt korrekt för att inte väcka ont blod.

Och när både Maria och Anna talar om att man skall vara top notch så har de rätt, oavsett vilken nivå man befinner sig på så är det inte speciellt kul för ens partner att se en i fett hår och fläckiga t-shirtar, tvärtom så håller jag med om att man skall vårda sin partner genom att ta hand om sig själv och försöka göra sig fin för honom eller henne.

För allvarligt talat så pussar jag ju hellre på min karl när han luktar gott och har på sig en fin skjorta än när han har taskig andedräkt och luktar svett. Och jag är ganska säker på att han tycker samma sak om mig.

Detta innebär inte som många svenskar tror att man inte älskar sin partner bara för att man inte ”accepterar” förfallet, tvärtom jag älskar min karl med både svett och dålig andedräkt men det är som med en middag, det är trevligare att äta vid ett vackert dukat bord än att slänga i sig rester ur en plastbunke.

Och jag håller definitivt med Anna om att det är synd om svenskar och deras tragiska jantelag.

Personligen tycker jag att det är en smula tacky att skryta om pengar men nu är det USA och inte gammal brittisk aristokrati som programmet handlar om och i USA är det INTE fult att tala om pengar, det är en del av den amerikanska drömmen.

Och ärligt talat om ni lägger ned en förmögenhet på en sak och sedan ngn förstör den genom nonchalans nog sjutton skulle ni väl bli förbannade? Eller har det gått så långt i Sverige så att folk accepterar sämsta kvalitet till högsta pris?

Betalar jag för en sak så förväntar jag mig service, ju högre pris desto bättre sådan…

I mina ögon så är svenskar i många fall hycklare, de vill så gärna bli kändisar och rika men de vill inte göra jobbet bakom det eller lägga ned den tid som krävs för att bibehålla det de har, och framför allt inse att man måste betala ett pris för allt här i livet.

Tänk er ett liv som Annas där ni måste le hela jäkla tiden för att inte ngn skall tro ngt är fel, alltid vara tvungen att vara smal för det är det som är idealet, se så ung ut som möjligt även ifall du råkar vara 95, och alltid räkna med att folk pratar skit om dig som person.

Jag tror de flesta skulle braka psykiskt efter ett tag med ett sådant liv så det är inte konstigt att man tar till ett mentalt skydd och blir en bitch. För hur kul kan det vara att alltid behöva misstänka att ens anställda kanske säljer ut en till pressen för några hundra dollar?

Jag är inte ens i närheten av de här tre kvinnornas liv och ändå så känner jag press på mig de få gånger jag skall vara med vid olika representationsmiddagar och möten med min man. Man blir bedömd efter hur man ser ut, vad man säger och hur man uppför sig, det går inte att leka svensk och tro att naturlig butterhet är ngt som alla andra måste acceptera för det är ju så jag är…

Om jag är otrevlig mot ngn så går det ut över min man vilket innebär att det går ut över mig i långa loppet, han kan gå miste om pengar, prestige eller jobb bara för att ngn kanske bestämmer sig för att jag är en sur grinig gammal bitchbög…

Jag brukar roa mig med att läsa Magdalena Ribbing och väldigt ofta handlar frågorna om att folk inte ser ngn annan än sig själv och sina behov, att de kanske går ut över ngn annan spelar inte så stor roll så länge de själva har det bra.

Det är svensken i ett nötskal skulle jag vilja säga. Att vilja ha allt serverat men inte göra ett jota för att förtjäna det.