Att Möta Döden

Herregud jag inser att jag inte har bloggat på tre evigheter, men på något sätt så känns det så förbannat motigt att sätta tankar och reflektioner på pränt när det finns så mkt annat att göra.

Dessutom så finns ju allt redan i mitt huvud sas.

Jag läste Martins text om ensamhet häromdagen och min första tanke var hur i helvete kan man skriva en sådan bok för och till barn? Och HUR kan den få pris som bästa barnbok?

Att skriva en sådan bok och sedan att någon ger den ett pris är ngt som bara kan förekomma i Sverige.

Jag tror att alla känner sig ensamma då och då och vi måste alla dö när den tiden kommer.

Men att upphöja en ensam död till något lovvärt är rätt sjukt oavsett om det gäller en människa eller ett djur.

Finns det verkligen någon som tycker att det är ok att ens mamma eller pappa ligger helt ensam och möter döden utan en enda hand att hålla?

Över huvud taget så förstår jag inte de människor som skickar in sina gamlingar på ett hem för att sedan totalt glömma dem, jag förstår att det inte går att ta hand om dem hemma i dagens svenska samhälle men att inte ens kunna ta sig en timme eller två en gång i veckan för att träffa dem och ta en fika eller promenad ifall de orkar.

Jag brukar aldrig skriva om min familj i bloggen men i det här fallet så tänker jag göra det en smula.

Både min farmor och morfar var tvungna att vara på ett äldreboende eftersom de var mkt sjuka och det var omöjligt att ta hand om dem hemma. Båda mina föräldrar sprang mer eller mindre gatlopp för att hälsa på dem och de tog väldigt ofta med mig så att jag inte skulle förlora kontakten med dem.

För mig så är det ett helt normalt beteende, man sätter familjen först, inte sin eventuella timme på gymmet eller krokikursken.

Och att behöva skicka en clown eller två bevisar ju hur separerat vi lever ifrån varandra när samhället måste gå in för att roa gamlingarna istället för att deras barn eller släktingar dyker upp en liten stund.

Jag vet att folk ursäktar sig med att de jobbar och pluggar och att det är så lite tid över, det är inget annat än ren jäkla BULLSHIT!

Det handlar bara om lathet, och enormt ointresse för någon annan än sig själv.

Och för sådana människor hoppas jag att både ålderdomen och döden blir enormt ensam och utsatt då det är något de verkligen förtjänar!