fredag, januari 7

Facebook & Vänner

Varför blir folk så bestörta över att ingen bryr sig?

Herregud hela samhället nu för tiden går ut på att undvika engagera sig. Vi köper en liten rosett i valfri färg och sätter på jackan eller tänder ett ljus och lider sedan enormt med de som blivit drabbade.

Men att göra något mer handlingskraftigt…nej det har vi inte ork till

Facebook är bara en plattform att skryta på för de flesta, man berättar om sitt perfekta hemliv, den kärleksfulla partnern, den nya tekniska prylen osv. Jag tror inte många skulle sitta och skriva om det som är dåligt med ens liv inför en massa okända människor, och själv är jag alldeles precis likadan!

Är man smart så skryter man ju inte öppet om saker utan gör det mer underförstått men fortfarande med intentionen att folk skall se hur bra man har det.

Och jag vet inte om jag tycker skrytandet är så hemskt egentligen, iaf inte om man samtidigt inser att man har det förbaskat bra jämför med en del andra.

Det som däremot stör mig enormt är de där tomma orden folk kläcker ur sig bara för att visa att man ”bryr” sig.

Skriver jag att jag har städat hela huset och får en kommentar om hur duktig jag är så kan man ju börja undra hur ofta den som skrev städar själv? Att städa sitt hem är inte speciellt ovanligt eller svårt.

Eller att man berättar vad man haft till middag?
Sorry, nu lär jag trampa på många ömma tår, men hur intressant är det att läsa vad folk åt till middag? Såvida det inte handlar om något i stil med strutsägg, krokodilkött eller ngt annat som inte är så vanligt på ett svenskt matbord.

Nu kan man ju undra lite varför jag fortfarande befinner mig på FB, och för att vara helt ärlig så är det för att det är näst intill omöjligt att avsluta sitt konto, jag har försökt ett par gånger och det har inte lyckats.

En annan sak som stör mig är vänsamlandet, hur fasiken kan man vara vän med folk man aldrig träffat? Det är lite som om jag skulle öppna telefonkatalogen och ringa runt och sedan säga att de jag ringt var mina vänner.

Inte ens på den tiden då jag var hip och vip och rumlade runt bland kända och okända ansåg jag att alla jag hade i mina adressböcker var mina vänner, de var bekantskaper som jag stött på och bytt nummer med, men vänner, inte på långa vägar.

Och snacket om att det är så lätt att hålla kontakt köper jag inte, det är lika lätt att skicka ett mail eller ringa om man nu vill ha den där kontakten.

Kanske är det jag som har snäva gränser, men för mig så är en vän lite mer än ngn som man käckar sig med på FB, det är någon som jag kan visa mig liten och ynklig inför, inte berätta hur många Gucciväskor jag har i garderoben för att få ett värde.

Och nu räknar jag kallt med att en del avpolleterar mig som vän, och det är helt ok, det visar ju att jag faktiskt har rätt :-))

3 kommentarer:

Ylva sa...

Håller med om att det som skrivs oftast är innehållslöst och ointressant.
Men inte SÅ sällan så dyker det upp nåt som gör att man är glad att hänga där ändå.

Jag försöker hålla mina vänner till ett minimum så att jag ska våga skriva om det som är dåligt. För hur ointressant är det inte att bara följa "the highlights" av nån annans liv? Det blir ju inte så äkta då.

Maleandro sa...

Ylva: Jag håller med, har själv dragit ned vänantalet till ett minimum och har bara kvar de som är seriösa.

Anonym sa...

Det kan väl inte bli intressantare på FC än i det vanliga livet. Nog händer det att man säger att man städat hela huset till en bekant i telefonen eller som sitter bredvid i soffan. Och visst är kommentaren (man säger oftast något) inte intressantare. Varför har man så stora krav på FC ?
Sylvie