Mord Är Lätt?

Sådant här gör mig så arg!

Ok jag medger att rent emotionellt så kan jag förstå reaktionen men det innebär inte att man har rätt att förstöra en människas liv.

Vi har ett rättssystem i samhället just för att människor skall få en rättvis behandling och slippa tjära och fjädrar.

Visst är mord är en fruktansvärd handling, men mannen har skött sig i 25 år, byggt upp ett nytt liv och bildat familj. Allt detta blir nu förstört därför att några inte kan acceptera vad samhället en gång bestämt i straffskala.

Det som händer är att de här personerna förstör för människor som är helt oskyldiga, dvs mannens barn och hustru. De får betala priset för ett 25 år gammalt brott som redan är sonat och dessutom preskriberat.

Och jag kan inte annat än undra var någonstans gränsen går för dessa marodörer, när tar ett straff slut för en brottsling?

Skall den här hårda inställningen gälla alla brott eller bara när man känner för det?

Med andra ord skall en unge som snattar ett tuggummi förföljas av det hela livet?

Skall en man som gett sin fru en örfil efter att ha genomlidit en veckas psykisk terror utsättas för prygel offentligt och aldrig mer få komma i närheten av en annan kvinna?

Skall en mamma förlora vårdnaden om sitt barn därför att hon drog ungen ut ur affären där den skrek hysteriskt efter en sak hon inte hade råd med?

Om man nu har problem med att en person inte fått ett tillräckligt hårt straff så finns det andra vägar att gå.

Att skicka brev och hänga ut folk på nätet under anonymitet är jäkligt lågt och inte mkt bättre i mina ögon.

Och om man nu skall göra dessa saker så bör man åtminstone ha tillräckligt med kuk för att kunna göra det under eget namn. Allt annat är föraktligt.

Så i det här fallet så är det mannen och hans familj som har mina sympatier trots att han en gång tog en annan människas liv.

Drömmar på Krycka

Idag fanns det inte mkt att skiva om efter att ha läst tidningarna…

Det intressantaste var det här huset som var till försäljning.

Hade jag haft de där pengarna och velat bo i Sverige igen så hade det här definitivt hamnat i toppen över vad jag velat ha i husväg.



Jag har alltid haft en svaghet för hus i malmgårds eller karolinerstil



Men när jag läser annonser om sådana här hus så undrar jag alltid varför man väljer att sälja det, jag tror de flesta människor skulle älska att bo i en sådan här omgivning.

Tänk er att trava ut i morgonrock och tofflor med kaffekoppen och bara njuta av kluckandet ifrån vattnet.

Till och med vintrarna måste vackra när man bor så här…

Men åter till mina funderingar…

Vad är det som gör att man säljer ett sådant här litet paradis? Obestånd, ett större och vackrare hus, dödsfall, skilsmässa, man har tröttnat på utsikten, man saknar körkort och måste ta bussen eller något annat skäl?

När man ser på inredningen så går den givetvis i vitt precis som alltid när det kommer till inredning i Sverige…

Vanligtvis så brukar en vit inredning bara bli trist i mina ögon, av någon anledning så tror folk att en vit inredning gör det mer stilfullt.

Men i det här fallet så funkar det, förmodligen därför att huset i sig är väldigt vackert och utsikten enastående.

Men nog med dregel över hus….




Jag håller på och läser en bok av Lars Bill Lundholm med titeln Östermalmsmorden, och det är något av det sämsta jag läst på länge.



Bara för att man travar vackra poetiska ord ovan på varandra och låter hela boken andas ett klassförakt uppåt så blir det inte bra.

Beskrivningarna av personerna är taffliga och ytliga, huvudkaraktären är handikappad och arbetar som polis vilket gör det svårt att tro på iom att poliser inte direkt kan vara beroende av en krycka i sitt arbete ute på fältet när de jagar mördare.

Det beskrivs till och med en jakt där kryckpolisen jagar en person och endast lyckas få tag i honom för att han är gammal och har andningssvårigheter vilket gör att man förstår att hade det gällt en frisk person så hade polisen aldrig lyckats hinna ikapp honom.

Och trots att Lars Bill har skrivit Skärgårdsdoktorn och gjorde det bra så lyckas han i mina ögon inte få till det i den här boken. Kanske är det så att det inte går att överföra filmdramatik till böcker och vice versa . för det är faktiskt den känslan man får när man läser boken att det är som ett manuskript till en film

Tyvärr så är det så att när jag väl börjat läsa en bok så måste jag fullfölja den till slutet, så varje kväll innan jag somnar så tvingar jag mig att läsa ett par kapitel. Men det är ett effektivt sömnpiller iaf ;-)