Inte fullt så gulligt som det låter utan tvärtom, jag har inte varit så arg på länge som jag var igår.
Det hela började egentligen redan för en vecka sedan då husets vaktmadame, hon är ngt slags vaktmästare och ogillar mig och min man oerhört mkt, inte för att vi är bögar utan för att jag är invandrare och han från en annan del av Spanien. Och i normala fall så hälsar hon inte när vi möts utan tittar mkt demonstrativt åt ett annat håll.
Men den här kvällen så smög hon upp och frågade sockersött ifall jag kunde tänka mig att ta hand om en katt hon funnit på vår patio, jag fick uppfattningen att det gällde en stor katt och förklarade att det inte skulle fungera med Maruschka vår egen katt.
Taffy som vi räddade i våras kom inte överens med henne och vi var tvungna att hitta ett nytt hem till honom vilket inte är det lättaste i det här landet då folk inte har speciellt höga tankar om djur, såvida det inte handlar om att förvandla dem till mat.
Nåväl tillbaka till Alva som vi har döpt den lilla till…
Igår när jag var ute med Benji så fick jag se katten ifråga på pation och insåg att det inte var en stor katt utan en kattunge, en mkt liten sådan till och med.
Jag fick uppfattningen att den kanske kunde vara ca 8 veckor max dvs alldeles för liten för att klara sig själv i det vilda. Så det var bara att rusa upp i våningen och ringa min käre make och meddela att vi skulle bli med ny katt.
Han vare sig suckade eller stönade utan sa att det var helt ok, trots att det skulle innebära nya stora kostnader i form av veterinär och vård. Veterinärvård är inte billigt i det här landet, tvärtom!
När jag väl fått upp kissen så såg jag att hela hon var full i skabb och löss som var enorma, man kunde se dem med blotta ögat när de promenerade omkring i hennes päls så det var bara att hiva in hunden och Maru i ena delen av huset och behålla Alva i den andra och ringa veterinären och meddela att vi var på väg.
När vi väl kom dit så sa vetten att Alva var max 4 veckor gammal och jag höll på att få en hjärnblödning när jag insåg att någon hivat ut en näst intill nyfödd kattunge på gatan, hade hon varit född i det fria så hade hon varit mkt vildare i sitt beteende, istället är hon som en liten filbunke vilket även veterinären bekräftade.
Det som är så hemskt är att det här inte är ovanligt här i Spanien, djur är totalt värdelösa för människor såvida de inte kan omvandlas till mat i någon form eller användas till ngt nyttigt.
Jag har sett hundar bundna vid mopeder som kört i högsta hastighet och hunden som inte klarat av att springa lika fort har släpats efter på marken. Likaså hästar och mulor som varit totalt blodiga efter piskrapp då de inte lytt order snabbt nog.
Att ringa polisen eller kontakta myndigheter är verkningslöst då det inte har någon större prioritet i deras ögon eftersom de själva har samma ruttna inställning.
När vi var med i en djurskyddsföreningen så fick vi in en hund som någon roat sig med att sticka ut ögonen på...
Det är hemskt men jag har tvingats lära mig att titta åt ett annat håll när jag ser sådant här, det finns absolut inget jag kan göra eller får göra lagligt sett.
Lagar om djur är inte på långa vägar lika täckande och omfattande som i Norden.
För att vara totalt ärlig så hatar jag det här landet och dess invånare. Det kan låta som fördomar men av alla de människor jag träffat under de här åren så är det få som varit vettiga och då är det oftast hemskt nog för att de bott utomlands och fått ett annat perspektiv på sitt land.
Folk i gemen är dumma och obildade, och med obildade så menar jag inte skola och universitet,
utan förmågan att kunna tänka i nya banor.
Det som stör mig mest är att spanjorer i allmänhet är i total avsaknad av vi-känsla, allt cirkulerar kring det egna jaget, de skiter fullständigt ifall deras granne blir ihjälslagen av sin man så länge det inte stör deras middag eller den tv-sända fotbollen.
Det där kollektivtänkandet som svenskar har är ngt som inte existerar här, det är aldrig vi utan bara jag
Det är alltid någon annan som skall göra jobbet, alltid någon annan som skall ta ansvar, alltid någon annan som skall betala priset osv
Med andra ord det finns inte ett uns av solidaritet folk emellan i det här landet om det skulle råka innebära lite ansträngning.
Ni undrar kanske varför jag bor kvar när jag känner så här, det är helt enkelt för att jag älskar min man alldeles för mkt för att ta mitt pick och pack och flytta någon annan stans.
Hans jobb gör att han måste stanna några år till innan vi kan flytta. Men till och med han ogillar sitt land trots att han är spanjor, jag brukar skoja och säga att det egentligen är han som är svensk och jag spanjoren med tanke på mitt humör.
Men när till och med han som sagt var inte vill stanna kvar utan flytta härifrån så kan min bild inte vara allt för fel.
Jag tror tyvärr att de flesta svenskar som flyttar hit ned inte får någon vidare rättvis bild då de mkt sällan bor i det ”riktiga” Spanien utan i små svenskbyar i Malaga eller Marbella där det nästan är som hemma och det till och med pratas svenska av de spanska butiksinnehavarna och man kan hitta både köttbullar och lingonsylt på hyllorna.
Och därför ser de aldrig all misär och egoism utan bara de vackra stränderna, golfbanorna och den käcke svensktalande spanjoren i baren som sedan går hem och spyr galla över dem och deras pengar.
