Den Rosa Vreden

Det är nästan lite synd om Marcus Birro när han återigen sluntit med tangenterna och ådragit sig de rosa elefanternas vrede…



Trots att jag i allra högsta grad ogillar Marcus, nästan lika mkt som jag ogillar hans pretentiöse bror! (personlig erfarenhet av dem båda)

Så ligger ändå mina sympatier hos honom i det här fallet trots hans inkompetenta sätt att uttrycka sig.

Men för att återgå till den rosa vreden så tycks det handla om hur viktig gruppen TS är i förhållande till andra grupper.

Lucas Romson som verkar leda Birros bashing uppmanar honom till att läsa på ämnet ifråga för att sedan några stycken längre ned göra ett lika nonchalant uttalande om att vare sig romer, handikappade psykiskt sjuka är utsatta för tvångssterilisering idag.

Ända in på 70-talet förekom tvångssteriliseringar från myndigheternas sida när det gäller de här grupperna. Hos de psykiskt sjuka så pågick övergreppen ända in på 80-talet då de inte ansågs kunna ta hand om sina ev barn. Och jag kan nog ganska säkert påstå att antalet ur de grupperna långt överstiger de bland TS.

Och om jag förstår Lucas logik rätt så är alltså deras lidande mindre eftersom det hör till det förflutna?

Lukas säger även att mänskliga rättigheter är lika viktiga oavsett grupp och storlek, vilket han har rätt i, men det han glömmer är betydelsen. Och framför allt var insatsen gör störst nytta.

Nu är jag absolut inte ute efter att slå Lucas på fingrarna, tvärtom jag uppskattar mkt hans engagemang och förmåga att debattera men i mitt tycke så har han gjort misstaget precis som många av oss gör nämligen att tro att värde och betydelse är likvärdiga komponenter.

Jag kan ge ett exempel:

Jag har en mkt mkt ovanlig sjukdom som gör att jag har kronisk värk och för att komma till rätta med en behandling som skulle bota mig så skulle det krävas enorma resurser och tid av forskning. Ställ nu det här faktumet mot tex folk som har kronisk värk pga artros eller förslitningsskador. Alltså en mkt större grupp än lilla jag och några få till i världen.

Vilken grupp är det mest synd om och vem lider mest? Båda säger ni, men om jag frågar vilken av grupperna resurserna skall läggas på så hamnar det i ett helt nytt läge, eller hur?

Tyvärr så är det oftast så att med antalet följer en större anledning att lägga resurser på en problemlösning.

När det gäller transpersoner så använder sig Lucas av argumentet att det inte finns någon adekvat forskning runt gruppen och därför kan inte storleken bedömas, man kan faktiskt vända på hans argument och säga att iom att det inte finns någon forskning så kan det mkt väl indikera att gruppen är ganska liten i förhållande till andra grupper. Ju högre antal desto större är chansen att man känner till gruppen ifråga sas.

När det gäller Marcus så måste jag i viss mån hålla med honom om att Pride har vissa Pravdatendenser, eller jag skulle snarare vilja säga själva gayrörelsen, framför allt den poliska falangen.

Det är absolut inget fel i att lobba för sin grupp men när det kommer till RFSL och liknande så är det dominerande tänkandet att är du inte med oss så är du emot oss. Det här vet jag av egen erfarenhet då jag har ett förflutet inom RFSL.

Kanske det är just mina erfarenheter och kunskap som gör att jag är kritisk gentemot min egen grupp, hade jag varit något annat än bög så hade jag nog relativt säkert blivit kallad homofob och annat.

Nu får jag istället höra att jag inte har accepterat min läggning och annat trots att jag lever helt

öppet och är gift, både håller handen och kysser min man offentligt.

Det jag däremot inte gör är att göra en sak av det, vilket tyvärr många verkar göra inom HBTQ-gruppen.

Jag får väldigt ofta höra att jag och min man är så annorlunda gentemot andra bögar, och när man frågar på vilket sätt så säger de att vi är som vilket par som helst till skillnad mot de bögpar de träffat innan som tagit nästan varje tillfälle att demonstrera vilken läggning de haft, dvs antingen genom att dra upp det i diskussioner som inte ens rört sexualitet eller genom att näst intill grovhångla.

Jag har själv träffat på bögar som har gått över heterokillars gränser genom att inte respektera deras läggning, med andra ord både flirtat och tafsat.

Hade nu detta varit en tjej och en kille så hade det inte varit något som helst tvivel om att killen ifråga gått rejält över gränsen medan en bög kommer undan med just för att han är bög och objektet ifråga skall acceptera det hela annars är han homofob.

Jag brukar läsa Tofflan då och då eftersom jag gillar hennes relaxade stil, men hon skrev en sak som fick mig att fundera lite. Nämligen att Pride är till för att vi skall kunna vara oss själva för en vecka…

Min första tanke var att men hallå är det hur vi är, dvs rosa fjädrar och dildos som

Annelie Enochson skrev om i sin blogg?

Precis som Tofflan så önskar jag att de mer vanliga kunde komma fram som en motvikt till de rosa dildofantasterna.

I mitt tycke så anser jag att de tenderar en smula att sabotera för dem som inte är lika flamboyanta.

Jag menar inte att folk skall lägga band på sig men kanske visa lite mer sidor av sig själv än att under en vecka bara springa omkring i rosa fjäderboa och läderoutfit och säga att det är vår rätt att leva ut.

För väljer vi att fokusera på de här sakerna så är det inte konstigt ifall folk får fel uppfattning av oss, jag har sagt det förr och säger det igen!

Det är inte betraktarens ansvar att ta reda på hur en person är ifall den väljer att mkt spektakulärt visa upp sig. Det ansvaret ligger hos den som väljer att se ut på ett avvikande sätt.

Man kan aldrig kräva att en person skall informera sig eller inse en sak ifall man väljer att mkt ensidigt framställa sig själv.

Ingen av oss skulle ju tycka att det var ok om det infördes en ny lag utan ngn info och kravet ställdes att vi skulle känna till den.

Eller?

Kön hit och kön dit...

Könsbyte är ett av de stora ämnena i år under prideveckan, vilket är bra tycker jag.

Det som jag saknar är dock de mindre lyckade för även de behöver uppmärksammas och ges sitt rätta värde.

Alla har inte förmånen att se ut som Rebecka, Amanda eller Agnetha efter sina operationer.

Vi har en tendens att gömma undan dem som blir ”misslyckade” i sin kvinnlighet och framför allt förlöjliga dem i deras strävan.

Jag kommer fortfarande ihåg den kvinna jag mötte på en klubb i STHLM som höll på att byta kön, hon var två meter lång, grov och muskulös som en brottare och hade inte tillstymmelsen att någonsin kunna passera som en vanlig kvinna, ändå så var det enormt viktigt för henne att slutföra processen.

Det hemska var att oerhört många på klubben gjorde narr och skrattade åt henne, och då var det ändå en gayklubb.

Jag kommer ihåg att det berörde mig fruktansvärt illa hur grymma folk var som faktiskt om ngt borde haft förståelse för hennes situation. Och genom åren så har jag ibland stött på kvinnor med samma problem att de inte har kunnat passera som vanliga kvinnor och sett ur illa de mår över behandlingen från medlemmar ur den egna gruppen dvs HBTQ…

En annan sak jag vänder mig lite emot när det debatteras om HBTQ världen är just att det är alltid det mest extrema som uppmärksammas, kanske inte så konstigt när det är det vi många gånger väljer att presentera inför omvärlden under prideveckan. Men tyvärr så blir följden att många tror att det är precis så vi är.

Väldigt ofta så är det sexet som hamnar i blickfånget och inte våra dagliga liv. Jag vet faktiskt ingen annan festival där deltagarna så frappant spelar på sex med kläder och attiraljer. Visst är det vår rättighet att uttrycka vår särart, men med rättigheter följer även ansvar.

Bland annat i form av att inse att om en person som inte har ngn som öppet tillhör HBTQ gruppen i sin närmaste krets faktiskt tror att vi är precis så som vi ser ut under festivalen, lädermän, dragqueens, lesbiska med bara bröst och så vidare.

Det är INTE den personens ansvar att försöka ta reda på hur det är i verkligheten utan det är faktiskt VÅRT ansvar, vi kan inte klaga på en person och dess inställning när vi inte ger några valmöjligheter till att bilda sig en korrekt uppfattning.

Det som behövs är att vi i vardagen visar vad vi är, inte sätta på oss fjädrar och juckande traska i ett långt tåg till dunkande musik…

Det vi borde göra är att hålla handen när vi går på stan, kramas, pussas, helt enkelt bete oss som den heterosexuella varianten av mänskligheten gör.

Jag säger inte att vi skall sluta vara lädermän, transor, barbröstade lebbor, men vi måste börja ge mer nyanserade bilder av hur vi är, så att inte en enda som är tongivande.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, HBTQ gruppen är mkt mer accepterad här i Spanien än i Sverige, eller snarare ansedd som normal och vanlig.

Det förekommer gaypar i nästan varenda tv serie, transsexuella ses som det kön de har bytt till.

Massor av programledare är öppet homosexuella och enormt omtyckta för deras kunskap och talang, inte för att de är ett slags gullig maskot som man kan märka i Sverige när någon är öppen med sin läggning

I Sevilla där jag bor ser man nästan dagligen gaypar som både håller handen och kramas och inte en människa höjer ett ögonbryn.

Visst finns det stockkonservativa kvar som anser att det är onormalt men den gruppen är väldigt liten och på utdöende. Mestadels handlar det om mkt religiösa människor som fördömer både abort och jämställdhet för kvinnor.

Helt enkelt människor som inte har mkt kontakt med verkligheten...


Här nedan kommer lite bilder på oerhört vackra kvinnor som hade oturen att födas med fel kropp...





Agnetha som deltog i Miss Transsexual


Även Linn deltog


Alexandra som vann det hela


Isis King, känd från ANTM


Bibiana Fernandez mer känd som....


Bibi Andersen i Almodovars filmer


Roberta Close, fotomodell


Nong Tom, fd kickboxare


Cindy Thai Tai, sångerska


Andrea James, författare, producen och aktivist


Carla Antonelli, politiker och aktivist


Tula, fd Bondbrud


Leslie Townsend, författare, komiker och modell

Tjurigt Bögknullande

Tack gode gud säger jag bara over det här beslutet!!!

Artikeln har dock lite fel när den säger att tjurfäktning inte är så poppis i Katalonien, snarare tvärtom! Det har varit enorma protester mot den här lagen.

Tyvärr så fortsätter djurplågeriet här nere i Andalucia då folk inte ger ett dyft om djur och deras rättigheter.
Ju mer plågsamt och långdraget du kan döda en tjur här desto större matador är du.

Matadorerna och deras familjer är oerhört högt ansedda och några har till och med gift in sig bland de mest aristokratiska familjerna.

Det mest populära argumentet för att behålla djurplågeriet av tjurar är att det är en del av det spanska kulturarvet, men när man frågar ifall de vill införa inkvisitionen som också är en spansk företeelse ifrån början så nekar de och säger att det var ngt som var förr då folk inte visste bättre…
Likaså när man frågar ifall de tycker det är ok med kvinnomisshandel och barnaga .

Inte för att jag vill döma ut ett lands befolkning men spanjorer är hemska när det kommer till djur, för en spanjor i allmänhet så är djur lika med föda, dvs ngt som skall dödas och ätas upp, eller utföra ett arbete för så liten omkostnad som möjligt.

Jag har sett hästar, mulor, hundar som har vare sig fått vatten eller mat och varit helt sönderpiskade med stora sår.

När Florre och jag var med i en djurskyddsförening så fick vi ofta in hundar som hade fått leva hela sitt liv ute på en minimal balkong utan möjlighet till att få röra. En gång så fick vi in en hund som hade fått ögonen utstuckna för att ägaren inte var nöjd med hennes insatser.

Och när man berättar om sådant för en spanjor så säger de bara jaha vad är det med det då det är ju bara ett djur…



Men över till ngt lite mer glamoröst…

Utseendefixeringen inom gayvärlden, eller snarare den svenska varianten.

Jag skulle vilja påstå att det är lögn och förbannad dikt när bögar påstår att det inte finns någon utseendefixering…

Ser du inte ut på ett visst sätt så kan du lika gärna gå och gömma dig i garderoben igen.

Skulle du råka vara tjock och tunnhårig så är du chanslös på köttmarknaden, det spelar ingen roll om du så är det trevligaste som går i ett par skor. Likaså om du är fjolla då duger du möjligtvis till att sätta på men inte till mkt mer

Det enda sätt du kan få status på om du inte är snygg är att vara antingen rolig eller en superbitch, då kan folk umgås med dig men de vill fortfarande inte ha ett förhållande med dig.


Tom bland de som är inriktade mot bears and chubs, dvs de som dras till läder och lite hårdare saker är iika fixerade trots att det i den världen är helt andra premisser som skall gälla…


Chub

Som bear eller chub skall du vara tjock, hårig och maskulin och totalt ointresserad av mode och utseende…

Jag kan säga som så att de som motsvarar den beskrivningen oftast inte är speciellt omsvärmade medan de som är smala och har sex pack iklädda det senaste modet däremot är det…

Jag skulle vilja säga att reglerna inom gayvärlden är stenhårda och uppfyller du dem inte så kan du lika gärna dra tillbaka dit du kom ifrån…

Om du är tex är asiat, dvs ser asiatisk ut så är du ett sk curryluder som bara är ute efter att lura pengar av godtrogna. Det spelar ingen roll ifall du så är professor och miljonär, du är ändå bara ett luder…

Är du utlänning så är du lika lite värd såvida du inte ser väldigt bra ut och har en stor kuk, då blir du eftertraktat som påsättare, när du har satt på alla så åker du ut i kylan och blir bara en jäkla svartskallehora.

Det är inte kul att inse de här sakerna om den egna gruppen men när HBTQ gruppen skriker om folks fördomar och att de ska respekteras då de är precis som alla andra så kanske man borde städa lite i de egna leden… man kan inte kräva respekt och inte ge den själv.

På det sättet måste jag säga att gayvärlden är lite annorlunda här i Spanien, här spelar det inte så stor roll hur du ser ut så länge du vill göka hejvilt.

Visst existerar det en utseendefixering även här men inte på det exkluderande sättet som i Sverige, dvs att fula inte platsar in. Det är mer av ett konstaterande att du är snygg och du är inte snygg och nu går vi och gökar i mörkrummet för där blir alla katter grå ;-)