Det som jag saknar är dock de mindre lyckade för även de behöver uppmärksammas och ges sitt rätta värde.
Alla har inte förmånen att se ut som Rebecka, Amanda eller Agnetha efter sina operationer.
Vi har en tendens att gömma undan dem som blir ”misslyckade” i sin kvinnlighet och framför allt förlöjliga dem i deras strävan.
Jag kommer fortfarande ihåg den kvinna jag mötte på en klubb i STHLM som höll på att byta kön, hon var två meter lång, grov och muskulös som en brottare och hade inte tillstymmelsen att någonsin kunna passera som en vanlig kvinna, ändå så var det enormt viktigt för henne att slutföra processen.
Det hemska var att oerhört många på klubben gjorde narr och skrattade åt henne, och då var det ändå en gayklubb.
Jag kommer ihåg att det berörde mig fruktansvärt illa hur grymma folk var som faktiskt om ngt borde haft förståelse för hennes situation. Och genom åren så har jag ibland stött på kvinnor med samma problem att de inte har kunnat passera som vanliga kvinnor och sett ur illa de mår över behandlingen från medlemmar ur den egna gruppen dvs HBTQ…
En annan sak jag vänder mig lite emot när det debatteras om HBTQ världen är just att det är alltid det mest extrema som uppmärksammas, kanske inte så konstigt när det är det vi många gånger väljer att presentera inför omvärlden under prideveckan. Men tyvärr så blir följden att många tror att det är precis så vi är.
Väldigt ofta så är det sexet som hamnar i blickfånget och inte våra dagliga liv. Jag vet faktiskt ingen annan festival där deltagarna så frappant spelar på sex med kläder och attiraljer. Visst är det vår rättighet att uttrycka vår särart, men med rättigheter följer även ansvar.
Bland annat i form av att inse att om en person som inte har ngn som öppet tillhör HBTQ gruppen i sin närmaste krets faktiskt tror att vi är precis så som vi ser ut under festivalen, lädermän, dragqueens, lesbiska med bara bröst och så vidare.
Det är INTE den personens ansvar att försöka ta reda på hur det är i verkligheten utan det är faktiskt VÅRT ansvar, vi kan inte klaga på en person och dess inställning när vi inte ger några valmöjligheter till att bilda sig en korrekt uppfattning.
Det som behövs är att vi i vardagen visar vad vi är, inte sätta på oss fjädrar och juckande traska i ett långt tåg till dunkande musik…
Det vi borde göra är att hålla handen när vi går på stan, kramas, pussas, helt enkelt bete oss som den heterosexuella varianten av mänskligheten gör.
Jag säger inte att vi skall sluta vara lädermän, transor, barbröstade lebbor, men vi måste börja ge mer nyanserade bilder av hur vi är, så att inte en enda som är tongivande.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, HBTQ gruppen är mkt mer accepterad här i Spanien än i Sverige, eller snarare ansedd som normal och vanlig.
Det förekommer gaypar i nästan varenda tv serie, transsexuella ses som det kön de har bytt till.
Massor av programledare är öppet homosexuella och enormt omtyckta för deras kunskap och talang, inte för att de är ett slags gullig maskot som man kan märka i Sverige när någon är öppen med sin läggning
I Sevilla där jag bor ser man nästan dagligen gaypar som både håller handen och kramas och inte en människa höjer ett ögonbryn.
Visst finns det stockkonservativa kvar som anser att det är onormalt men den gruppen är väldigt liten och på utdöende. Mestadels handlar det om mkt religiösa människor som fördömer både abort och jämställdhet för kvinnor.
Helt enkelt människor som inte har mkt kontakt med verkligheten...
Här nedan kommer lite bilder på oerhört vackra kvinnor som hade oturen att födas med fel kropp...
Agnetha som deltog i Miss Transsexual
Även Linn deltog
Alexandra som vann det hela
Isis King, känd från ANTM
Bibiana Fernandez mer känd som....
Bibi Andersen i Almodovars filmer
Roberta Close, fotomodell
Nong Tom, fd kickboxare
Cindy Thai Tai, sångerska
Andrea James, författare, producen och aktivist
Carla Antonelli, politiker och aktivist
Tula, fd Bondbrud
Leslie Townsend, författare, komiker och modell
