Orka Bry Sig?

Idag när jag drack mitt morgonkaffe så slötittade jag lite på frukostnyheterna, bla så var det ett inslag om några fotografer som skulle ha en stor utställning.

Och det är ju inte så där ovanligt, bilderna var som vanligt av döende barn, svältoffer och andra katastrofoffer…

Visst det är säkert för en god sak allt det där men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite osmakligt samtidigt, inte för det bilderna visar utan själva akten.

Dvs att ngn kommer och fotograferar ngn som ligger och långsamt dör, ngn som har fått hela sin familj utplånad i en naturkatastrof eller ligger alldeles lemlästad efter att ha trampat på en mina.

Det jag funderar över är hur det känns att ta sådana bilder, och framför allt att bli använd som objekt i ett foto som rika människor i ngt avlägset land skall titta på medan de funderar på vad de skall ha till middag…

Om jag skulle vara med om en olycka och ngn kom och ville ta en bild av mitt lidande så skulle jag nog känna mig oerhört förnedrad och utnyttjad, jag skulle känna mig reducerad till en sak och min smärta skulle inte längre vara lika viktig .

För på ngt sätt så har människor blivit immuna mot bilderna, kanske för att vi dagligen ser bilder i nyhetssändningar och tidningar som blir allt mer groteska i sin iver att trycka upp en kamera för att få en så nära bild som möjligt.

Jag vet inte hur det är med er, men när de visar sådant så byter jag bara kanal eftersom jag vill se ngt mer intressant, det är alltså inte för att bilderna berör mig utan för att de inte betyder ngt längre.

Pressen i Sverige är än så länge ganska oskyldig om man jämför med både de engelska och spanska tidningarna där de frossar i folks olycka..

Det är som en ond cirkel, folk bryr sig inte längre och fotograferna försöker få reaktioner med resultatet att bilderna blir allt grövre och otäckare och folk bryr sig ännu mindre…

Och som ringar på vattnet så påverkar det även vad folk anser vara skäligt våld, jag tror att tack vare alla bilder vi blir matade med så blir också vår förmåga att se vad som grovt våld förstörd.

Vi accepterar mer och mer pga av att vi matas med alla dessa fruktansvärda bilder dagligen och positionerna flyttas fram för vad som är ok.

Jag kan tycka att i många fall så handlar det inte om nyhetsrapportering längre utan om frosseri i elände, på ngt sätt så anser vi att vi skall ha tillgång till allt hos en människa oavsett vad det handlar om.

Ignorance in Leather

Det är lustigt, sedan jag var inblandad i det där bråket på det spanska forumet, eller kanske var det när jag klippte av mig allt håret. Det är som om jag över en natt har bytt personlighet eller ngt. Jag har alltså totalt adopterat det spanska sättet att förhålla mig till andra, dvs att jag är det mest gudomliga som går i ett par skor ;-)

Iofs så tyckte jag väl det innan också men försökte dölja det lite mer...

Men nu är jag spanskare än spanskast, Florre är helt chockad, men det är som jag sa till honom, varför göra ngt halvdant när man kan göra det mest, bäst och värst!

Jag har till och med börjat tränga mig före i köer och det har jag aldrig gjort i mitt liv förut och det är urskoj om jag skall vara ärlig.

Dessutom så tror jag faktiskt att det är bra för ens självbefinnande att få vara så där gräsligt ego, bara man lyckas hålla fast vid vetskapen om att man inte är bäst sas.

För på ngt sätt så är det befrämjande för självkänslan att utgå ifrån att man alltid är bäst och vet mest. Man lurar sig själv lite, kan tänka mig att det är lite som när man ler utan att vara glad och tillslut så blir man glad därför att kroppen tror det pga skrattmusklerna.

Nu låter jag så där kvasifilosofisk eller hur, men testa så får ni se.

Hade jag varit en smart entreprenör så hade jag startat kurser och tagen oförskämt mkt betalt ;-)

Igår gjorde jag färdigt nästan alla smycken som min modell skall ha på sig när jag launchar tävlingen. På eftermiddagen så sprang jag på stan med henne på vild jakt efter ett par långa Gildahandskar, och ett par bilhandskar till mig.

Det gick inte att uppbringa ngt av handskparen, däremot så kom jag hem med ett par torgvantar och en läderslips



Nu har jag precis postat mitt brev i det spanska forumet där jag mer eller mindre kallar dem rasister och att de kan ta alla sina katter och stoppa upp ngnstans och att jag dessutom inte har ngn som helst intention att lämna forumet, tvärtom!

Ni kanske tycker jag är dum som inte ger upp, men sanning och säga så tål jag inte den typen av folk som har den typen av åsikter, både när det gäller mig själv och andra.

FÖRDOMAR OCH IGNORANS
SKALL ALLTID BEKÄMPAS!!!

Jag kan ibland bli jäkligt förundrad över folk som säger att de ogillar de här sakerna men istället för att säga emot och göra sin röst hörd hellre håller käft eftersom det är enklare och inte kräver så mkt engagemang, för mig är det fegt!

Förmodligen uppfattas jag som en pitbull av många men uppriktigt sagt så skiter jag i det, för mig är det väldigt viktigt att sätta ner foten och markera vad som är ok och inte ok. Har folk problem med det så får de finna sig i att jag ber dem dra.

Kanske är jag lite som stackars Quixote som kämpade mot väderkvarnar, men jag klarar inte av att blunda även om det skulle vara enklare på alla sätt. Förmodligen så lär jag dö med orden jag protesterar på läpparna ;-))

Nu skall jag ägna mig åt att driva Florre till vansinne med att hänga upp tavlor och allt annat som skall hänga på väggarna, och tro mig, jag skulle kunna få Dalai Lama att tugga fradga när det kommer till inredning och hur det skall se ut!
Och ikväll skall jag gå ut och supa skallen i bitar och dansa häcken av mig ;-)))