Offer och Bödel

Idag tänkte jag skriva lite om hur folk är, eller rättare sagt vilken inställning de har både till sig själva och livet i allmänt.

Jag tror att man i mångt och mkt blir det man intalar sig. Både på gott och ont!

Dvs om man ser sig som en stark människa som klarar av saker så gör man det, och även det motsatta.

Om man tar mig så upplevs jag som väldigt stark, egensinnig och inte det minsta rädd för saker, självklart så är jag inte alltid dessa saker konstant, men iom att jag intalar mig att jag är en stark person som klarar av saker så blir jag det.

Jag är sån att jag ser aldrig några hinder oavsett vad det än är. Rättare sagt jag intalar mig själv att det inte finns några hinder, ta det där med att måla om huset, jag var helt säker på att det inte skulle vara några problem trots att jag inte ens visste vad som var upp o ned på penseln.

Och jag tror att om man har en sån inställning så blir saker inte svåra därför att man ser inte ett misstag som ett misslyckande utan bara ngt som skall rättas till.

Vi kan ta ett annat exempel, det här med spanska, jag är väldigt språkbegåvad och har aldrig haft problem med att lära mig innan, men med spanskan så har det gått totalt åt helvete iom med att jag bestämde mig för att jag inte kunde fixa det. Mkt beroende på att jag blev så rädd när jag kom hit och upptäckte att spanskan här inte var densamma som jag lärde mig i skolan i Sverige.

Felet jag gjorde var att be Florre hjälpa mig när jag inte begrep, istället för att bli förbannad o bestämma mig för att ingen skulle få mig att känna mig dum. Och istället för att ta kontrollen över saker och ting så lämnade jag över ansvaret till ngn annan, vilket inte funkar i längden.

För oavsett hur mkt man än älskar ngn så kan man inte skydda den personen mot allt, det är att handikappa den andre trots de bästa intentioner i världen.

Likaså är det med en människa som tror att den inte kan eller duger, genom att ständigt trösta eller försöka bevisa så gör man saker bara värre, för på ngt sätt så tar man bort ansvaret som alla människor har inför sitt eget liv oavsett ålder.

Jag var småmobbad när jag gick i småskolan för att jag var annorlunda, självklart så tyckte ju inte jag eller mina föräldrar det, men de andra tyckte det.

I början så tyckte jag väldigt synd om mig själv tills jag en dag insåg att jag bara spädde på alltihop, det handlar inte om att vara som alla andra utan det handlar om att se till att duga som man är.

För om man visar att man tycker att man är ok som man är trots att man är annorlunda så får man ett annat bemötande, än när man gör sig själv till ett offer och försöker intala sig att man är som alla andra. För då ger man ett falskt intryck.

För det handlar egentligen inte om att vara som alla andra eller att vara bättre, utan om att visa att man vill ha respekt för den man är.

Men om man hela tiden ser sig själv som ett offer så ger man folk intrycket att man inte respekterar sig själv och iom det så kan inte heller begära det från andra.

Det här framstår förmodligen som väligt hårt, men livet är hårt har jag upptäckt och genom att gömma sig så gör man bara sig själv en otjänst. Det är liksom ingen som kommer och serverar en alla de där godsakerna på en bricka, man får faktiskt jaga upp brickan själv och ta det man vill ha.

Jag tror att det är pga det här resonemanget som jag aldrig haft problem med att vara bög, folk har liksom aldrig upplevt att jag ser mig som ”onormal” utan snarare som mkt normal med en liten twist.

För jag har träffat bögmördare och bögknackare och en hel massa andra konstiga personer som brukar avsky såna som mig, men ingen av dessa har överhuvudtaget ens tänkt på att jag är bög. Snarare har jag fått höra många gånger att jag är den mest normala bög de någonsin träffat trots att jag är rätt udda som person.

Så vad tror ni, är jag totalt ute och cyklar, eller finns det ett korn av sanning där någonstans? ;-))