Förtjänad Mobbing...

Jag fann den här posten hos Deeped och uppriktigt så vet jag inte om jag skall skratta eller gråta när jag ser deras små videor...

Framförallt så vet jag inte om jag skall gratulera eller beklaga bloggerskorna till deras mod eller enfald beroende på hur man ser det.

Jag förstår att det kräver mod att lägga ut en video av sig själv som de har gjort och att akten i sig är beundransvärd men samtidigt så kan jag inte annat än undra ifall detta är vad som avses när folk talar om unga tjejer som är smarta, framåt och inte rädda för att ta för sig, och givetvis inte att förglömma det eviga argumentet om att resten av oss är avundsjuka eller känner oss hotade av deras framgång och intelligens.

Eftersom jag har jobbat inom tv-världen så vet jag att till och med den mest improviserade lilla filmsnutt är omsorgsfullt organiserad, planerad och har ett manus. Mkt lite lämnas åt slumpen eller åt tittaren att själv bilda sig en uppfattning.

Det som talar emot deras intelligens och självförtroende är detta lilla fnitter som dyker upp med jämna mellanrum, en person som är dessa saker skulle aldrig göra en sådan sak. Ett fnitter som används på det sättet är detsamma som orden ”inte sant” och ”eller hur”, de uttrycker en osäkerhet på den egna åsikten. Orden kan iofs användas av en stark person för att trycka ned andras åsikter men då används ett annat tonfall.

Det som är en smula lustigt är att tjejerna inte är intresserade av att ge en mer professionell bild av sig själva då de skall föreställa att vara delar av spjutspetsen av populära kvinnliga bloggar.

Eller att de inte ens tänkt tanken på redigering, de lägger ned så mkt tid på att göra en sådan här sak men skiter totalt i hur det uppfattas.

Vi matas dagligen med att allt vi lägger ut på nätet kommer att finnas kvar för alltid, vilket är en förbannat lång tid borde då inte tanken finnas att det som skall ses av omvärlden och eftervärlden kanske borde vara lite mer genomjobbat så att människor som Deeped och även jag själv inte hittar så mkt att skratta åt eller kritisera?

Det som framförallt är konstigt är att de här tjejerna bloggar inom modegenren och därför borde veta att ”image is everything” och iom att de konstant håller på att drar i håret, fingrar på sina kläder och gör andras små gester för att korrigera sitt yttre visar ju att de är medvetna om just det faktumet och ändå lämnar de ifrån sig tre videor som är urdåliga om man skall vara ärlig.

Visst kan man kanske tycka synd om dem och beklaga deras naivitet, men samtidigt så visar deras handling att de inte har det minsta uns av självkritik och det är ngt som jag tycker är väldigt betecknande för den yngre generationen.

Att vara ung innebär ofta att man är uppfylld av sina egna känslor och idéer men till skillnad från min generation och de som är äldre och som fick lära oss att vi inte var ensamma medan unga och barn idag blir matade med att de är de enda vars åsikt och känsla som räknas, dvs de blir curlade av sina föräldrar till att bli små egotrippade monster vars enda uppgift tycks vara att finna saker som kränker dem.

Det min generation har misslyckats med är att förmedla kunskapen om att vi alla lever i ett samhälle som består av massor av individer och att om alla bara ser sina egna behov så innebär det att ngn annan måste betala för tillfredsställelsen hos en individ och därmed blir ngn kränkt och så uppstår en ond cirkel som verkar obrytlig.

Gynning och Mobbarna

Cirkus Gynning fortsätter ett varv till

Nu kan man hitta Poyan och Linda på Youtube där de orerar om de osunda ideal som Gynning hjärntvättar oss med.

Lite lustigt att de lägger ner så mkt tid och energi på att försöka nå folk genom Gynnings blogg när det finns mkt effektivare sätt att åstadkomma förändringar.

Nej, jag hävdar fortfarande att de är parasiterande idioter som bara är ute efter uppmärksamhet. Hade de verkligen velat förändra folks medvetande så finns det andra mer seriösa sätt att göra det på.

Men det kräver ju en smula intelligens och engagemang och det verkar ju inte vara Linda och Poyans starkaste sida iom att de helst mobbar ut folk till att sluta sina jobb eller helt sonika intar ryggläge i dörren till deras inkomstkälla

Offer och Bödel

Idag tänkte jag skriva lite om hur folk är, eller rättare sagt vilken inställning de har både till sig själva och livet i allmänt.

Jag tror att man i mångt och mkt blir det man intalar sig. Både på gott och ont!

Dvs om man ser sig som en stark människa som klarar av saker så gör man det, och även det motsatta.

Om man tar mig så upplevs jag som väldigt stark, egensinnig och inte det minsta rädd för saker, självklart så är jag inte alltid dessa saker konstant, men iom att jag intalar mig att jag är en stark person som klarar av saker så blir jag det.

Jag är sån att jag ser aldrig några hinder oavsett vad det än är. Rättare sagt jag intalar mig själv att det inte finns några hinder, ta det där med att måla om huset, jag var helt säker på att det inte skulle vara några problem trots att jag inte ens visste vad som var upp o ned på penseln.

Och jag tror att om man har en sån inställning så blir saker inte svåra därför att man ser inte ett misstag som ett misslyckande utan bara ngt som skall rättas till.

Vi kan ta ett annat exempel, det här med spanska, jag är väldigt språkbegåvad och har aldrig haft problem med att lära mig innan, men med spanskan så har det gått totalt åt helvete iom med att jag bestämde mig för att jag inte kunde fixa det. Mkt beroende på att jag blev så rädd när jag kom hit och upptäckte att spanskan här inte var densamma som jag lärde mig i skolan i Sverige.

Felet jag gjorde var att be Florre hjälpa mig när jag inte begrep, istället för att bli förbannad o bestämma mig för att ingen skulle få mig att känna mig dum. Och istället för att ta kontrollen över saker och ting så lämnade jag över ansvaret till ngn annan, vilket inte funkar i längden.

För oavsett hur mkt man än älskar ngn så kan man inte skydda den personen mot allt, det är att handikappa den andre trots de bästa intentioner i världen.

Likaså är det med en människa som tror att den inte kan eller duger, genom att ständigt trösta eller försöka bevisa så gör man saker bara värre, för på ngt sätt så tar man bort ansvaret som alla människor har inför sitt eget liv oavsett ålder.

Jag var småmobbad när jag gick i småskolan för att jag var annorlunda, självklart så tyckte ju inte jag eller mina föräldrar det, men de andra tyckte det.

I början så tyckte jag väldigt synd om mig själv tills jag en dag insåg att jag bara spädde på alltihop, det handlar inte om att vara som alla andra utan det handlar om att se till att duga som man är.

För om man visar att man tycker att man är ok som man är trots att man är annorlunda så får man ett annat bemötande, än när man gör sig själv till ett offer och försöker intala sig att man är som alla andra. För då ger man ett falskt intryck.

För det handlar egentligen inte om att vara som alla andra eller att vara bättre, utan om att visa att man vill ha respekt för den man är.

Men om man hela tiden ser sig själv som ett offer så ger man folk intrycket att man inte respekterar sig själv och iom det så kan inte heller begära det från andra.

Det här framstår förmodligen som väligt hårt, men livet är hårt har jag upptäckt och genom att gömma sig så gör man bara sig själv en otjänst. Det är liksom ingen som kommer och serverar en alla de där godsakerna på en bricka, man får faktiskt jaga upp brickan själv och ta det man vill ha.

Jag tror att det är pga det här resonemanget som jag aldrig haft problem med att vara bög, folk har liksom aldrig upplevt att jag ser mig som ”onormal” utan snarare som mkt normal med en liten twist.

För jag har träffat bögmördare och bögknackare och en hel massa andra konstiga personer som brukar avsky såna som mig, men ingen av dessa har överhuvudtaget ens tänkt på att jag är bög. Snarare har jag fått höra många gånger att jag är den mest normala bög de någonsin träffat trots att jag är rätt udda som person.

Så vad tror ni, är jag totalt ute och cyklar, eller finns det ett korn av sanning där någonstans? ;-))